Ett stick för hälsan
I förrgår var det dags för steg två i den djurhälsossatsning som startat hos Kvarnsveden där vi köper tjurkalvar. Kalvarna får en första dos vaccin mot luftvägsvirus när de är små och ytterligare en när de blivit lite större.
All möjlig skit kan stöka till hälsan hos både djur och människor men nu ska vi i alla fall göra det svårare för vissa elaka besökare att sätta klorna i kalvarnas luftvägar.
Det vaccin som våra kalvar får skyddar mot tre saker. Bovint respiratoriskt syncytialt virus, parainfluensa-3-virus och Mannheimia haemolytica. De två första kände jag till, den med Mannheimer hade jag aldrig hört talas om men jag slipper gärna den med.
Jag är jätteglad för vaccinet, för om vi kan mota bort diverse virus får vi ökat välmående, bättre tillväxt och lägre smitttryck bland våra djur. Det är precis vad vi vill ha och det vi ständigt arbetar för. Skydd för de små och ett liv utan sjuklighet.
Allt förebyggande arbete är guld värt och vi har faktiskt redan sett en ökad stabilitet hälsomässigt bland djuren vi köper. Antalet kalvar på behandling har minskat och de som blir sjuka vänder ofta snabbare och behöver mindre läkemedel.
Förutom att det är roligare att jobba när djuren är friska får vi lägre antibiotikaförbrukning och fler överlevande kalvar. Det är bra både för oss och för arbetet mot resistens. För att inte tala om frågan om matsvinn. Köttdjur ska överleva och växa för att ge oss mat. En förutsättning för det är att de mår bra.
Första vaccindosen ges som sagt tidigt i livet på gården där kalven föds. Efter ett visst antal veckor ska en andra dos ges och det blir här hos oss.
Medikamentet vi fått utskrivet heter Bovalto och jag tycker inte alls att det låter som ett djurvaccin. Jag tycker det låter som ett tjeckiskt, mycket potent men farligt dopingpreparat. Eller hur?
”Ryssfemmor? Nä, han har gått över på Bovalto nu, vet du. Stor som fan har han blivit. Och snedtänder för minsta lilla!”
Enligt både veterinär och Fass ska det vara ett vaccin i alla fall och Henny och jag hjälptes åt att läsa instruktioner. Därefter fick en av oss hålla kalvarna stilla medan den andra gav sprutan. En subkutan injektion och sedan var det klart.
Vi har en sorts dospistol som vi testade för första gången och den var riktigt bra. Jag tänkte att den nog skulle kännas klumpig men det gjorde den inte. Om man ska ge preparat i muskel är den säkert ännu bättre men den funkade över förväntan att lägga under huden med också.
Om två vekor är det dags för nästa gäng. Henny skriver upp vilken vecka kalvarna ska få sin dos och det som styr är ålder vid ankomst samt när de ska vänjas av. Vaccinet ska ges inom ett visst tidsspann men det bör inte ske samtidigt som andra förändringar såsom flytt eller foderbyte.
Nu hoppas vi att småkillarna slipper biverkningar, inte för att det är så vanligt men de kan bli lite svullna precis vid injektionsstället, och att preparatet har förväntad effekt. Kul känns det hursomhelst, att samarbeta mer mellan gårdarna för ännu bättre djurhälsa.
