Nu bli’re naket!

24 september, 2017

 

Nu ska jag berätta om min höft som höll på att gå av häromdagen. Just nu gör den nästan inte ont alls tack och lov men det var väldigt smärtsamt samma kväll som det hände.

Roten till allt är den här killen.

Visst ser han lite lömsk och skyldig ut!?

Fast egentligen är det väl jag själv som är roten till alltihop. För att jag felaktigt ställde honom i en fålla med åtta andra kalvar som skulle säljas.

Jag hade alltså förberett för kalvförsäljning och livdjursköparen kom. Vi lastade alla djur som skulle med, sorterade bort den här som skulle vara kvar och tog en annan i stället. Sedan skulle vi flytta tillbaka honom till boxen där han hör hemma och det skulle ju gå smidigt och bra eftersom vi var två.

Jag kände mig lite dum som hade tagit ut fel kalv och måste byta och hålla på så jag tänkte att nu får det inte blir något mer strul här! Snabbt och lätt skulle de gå. Men kalven hade uppenbarligen helt andra planer…

Jag fångade in honom med ett fast grepp om huvudet. Jag höll fast och kalven kämpade emot. Jag krånglade med grimman och rätt som det var gjorde han ett kast och sprang. Jag vägrade förstås att släppa så jag åkte med!

Man tänker alltid, att det ska väl inte vara så förbannat svårt att hålla fast ett djur som är så där litet! Han väger inte mer än högst 150 kilo, och det är en ganska liten kalv det.

Men 150 kilo är mycket när det finns vilja och rörelseenergi med i bilden.
Jag har också en massa vilja men jag väger ju inte ens hälften så mycket. Så vad hände? Jo, jag höll mig fast som en  blodigel med separationsångest och kalven rusade iväg i full fart. Tätt förbi det här foderbordet..!

Vi kan säga som så att det tog stopp när min höft slog i längst ut på kanten. Tvärstopp! Och satans jävlar vad ont det gjorde!

Livdjurskillen undrade hur det gick och jag kände mig som en vekling.  En fullständigt oduglig bonde och kalvbrotterska. Så jag skakade lite på mig och sa något i stil med: ”Äh, det gick bra! Gjorde väl lite ont men inte är det någon fara med mig inte! Inte alls. En så kallad hullskråma bara!”

Men ni kan tro att jag vrålade inombords! Skrek könsord och grät efter mamma och allting! Men det skulle jag såklart aldrig ha erkänt där och då!

Till slut fick vi fast kalven och lyckades bogsera den till rätt box. Högst motvilligt. Han ville inte samarbeta en enda sekund!
Och så här ser jag ut nu.

Men det gör ingenting för det gör nästan inte ont alls. Bara när jag gör hastiga rörelser eller går in i möbler med själva blåmärket. Samt när jag sätter mig ner eller reser mig upp. Då är det lååångsamma rörelser som gäller! Och så stönar jag till lite sådär som äldre människor gör ibland. Det är lite som att praktisera som 103-åring!

En bit av en dag
Vi har köpt en tröska!