Den här dagen alltså..! Så många intryck, så mycket gästfrihet, så många skratt och så mycket glädje. Och tårar. Och gripande insikter.

 Vi besökte ett bommullsrenseri på förmiddagen och när jag tittar på bilderna i kväll känns det som att det var flera veckor sedan. Tidsuppfattningen är helt skev för vi har upplevt så mycket idag. Besökt en värld som man nästan inte tror existerar på riktigt. Men det gör den.

Jag återkommer till renseriet, det var superintressant, men först måste jag få dela med mig av besöket i byn Mabele. Det blir rätt ordning om jag gör det också. För bomullen kommer ju från bönderna ute i byarna.

När jag får bättre internetmöjligheter kan jag visa fler bilder. Här är några från mig och tre av de andra resedeltagarna, Åsa Sandberg, Muhamed Mandzic och Anna Bengtsson.

När vi kom till byn blev vi välkomnade med sång och dans. På riktigt. Stämmor, rop-och svar-sång, klappande händer, och hela kitet. Kvinnorna dansade mest och männen var med lite mer på sidan om.
Jag blev så berörd så fort jag såg dem! De kom fram mot vår minibuss en hel grupp och sjöng. För oss. Och vi fick komma ut och vara med. Jag sekundgrät lite snabbt för jag blev verkligen jättekänslosam men lyckades ändå samla ihop mig igen nästan genast. Tur var väl det.

Vi fick vara med på en studiecirkel om bomullsodling som hölls under dagen. Det var mest en demonstration för oss men man fick en bild av hur man arbetar med demokratisk fortbildning ute i byarna.

Vi träffades på lantbrukaren Annas gård och flera av hennes grannar och kollegor hade anslutit för att vara med på vårt besök. De hade alltså avsatt dyrbar tid för att träffa oss, ett gäng från Sverige som inte ens visste hur ett bomullsfält ser ut. Och de gjorde det på ett så bra sätt. Alla förmedlade en vänlighet och en öppenhet som gjorde det så lätt att mötas. Lätt att våga fråga och även att berätta om sig själv. Och vi fick också prova på arbetet…

Människorna vi träffade hade så ljuvligt nära till skratt.De bjöd så mycket på sig själva och vågade även skratta åt andra (åt oss alltså, de odugliga svenskarna). Det gjorde att vi möttes på ett väldigt jämlikt sätt och delade massor av värme.

Jag tänkte innan att det kanske blir svårt när man lever så olika liv? Vi kommer från priviligerade förhållanden och besöker människor som har väldigt lite. De å sin sida är proffs på det de gör och klarar utmaningar som vi inte ens kan tänka oss.

Vi har välbeställda liv, men de kan överlevnad. Hur möts man?

Jo, i skratt. I nyfikenhet, respekt och öppenhet. I vänliga händer och ännu mer skratt.

Vi har delat så mycket glädje idag och det känns som att några av de jag träffade redan är mina vänner. Så galet.

Mycket skiljer våra världar åt men här ser ni två kvinnliga lantbrukare.

Rose-Mary Moyo och jag. Två stolta bönder från varsin sida av jorden!

Rose-Mary kände på mina muskler på väg till fältet och konstaterade att jo, jag skulle nog vara stark nog. Men inte var det lätt att hacka perfekta hål för plantering av bomullsfrön ska jag säga. Tungt arbete. Riktigt tungt. Ska visa fler bilder sedan. Groparna skulle mätas in korrekt och ligga på exakta djup och vara lagom långa. Kvinnorna skrattade högt åt mig när jag hackade och tog för djupt. De undrade om jag grävde en tunnel!

Jag vet inte hur jag mer ska beskriva denna dag. Är helt utpumpad efter en massa skratt med vår resegrupp nu på kvällen också. Men förutom att vi fick prova på arbetet på fältet fick vi sitta med i en studiecirkel och dela en gedigen lunch med våra nya vänner. De hade lagat olika rätter och bland annat nchima (oklar stavning) som är en sorts majsgröt som fungerar som basföda här. Det är gott och mättande.

Nu helt slut. Men som vi har skrattat. Och gråtit som sagt. Först vid dansen när jag blev så rörd men även när vi träffade en massa gudomligt söta barn.

Åsa med Eliabeth Mumba Munijya och hennes barnbarn

Reflektioner dag 4

1. Människors godhet är större än allt mörker

2. Skratt är ett värlsspråk.

3. Getmage är inte min favoriträtt.