Plocka sten är tråkigt men plocka plast är värre. Ett barnarbete som antingen leder till livslångt hög jobbmoral och eller en tidig flykt från hemgården. 

Vår son är tretton år och duktig på att hjälpa oss i lantbruket. Han rycker in när det behövs och har även egna sysslor som han sköter regelbundet. Jag har till exempel varken tankat diesel eller kollat olja och kylarvatten i hemmatraktorerna på flera månader nu.

De senaste dagarna har hans sommarlov dock varit en prövning. Han har hjälpt sin far med rensning av plastbitar i det jord- och sandmaterial som utgjorde förra årets underlag till ensilagelimporna. Dödens jobb. Tråkgudinnornas påfund. Förstadiet till äkta Sisyfostjänstgöring.

Nu kan man inte läsa folks tankar men jag tror att han har haft roligare dagar om man säger så. Plock plock, plock, upp på en hög och vänta på att pappa kommer med en skopa, hålla koll efter plastbitar och plock, plock plock. I stekande sol. Stinkande små plaststycken och lååååång tid tar det. Särskilt eftersom fadern är så noga med allt, och det ska man vara när det gäller plast i naturen.

Mycket återstår innan det är det klart men gården börjar sakta men säkert bli en aning mer välstädad. Åtminstone på vissa håll. Frågan är om pojken återhämtar sig.