Kalas med hamburgare, tårtor, glass och popcornmaskin. Dansande superhjältar och ansiktsmålning. Ballonger överallt och glada barn som sprang omkring. Och så jag som började gråta. 

Idag firar Ronald McDonald Hus här i Göteborg 25 år och eftersom jag bor här ett par dagar nu, för att vara med min dotter på sjukhuset mitt emot, kunde jag vara med på ett hörn. Jag har skrivit om Huset tidigare men det tål att berättas igen, hur fantastiskt det är med möjlighet för familjer att bo och leva nära varandra när ett barn blir sjukt och behöver vård.

Här ryms så många öden och så mycket av det som är livet. Så som det blir när det som inte ska hända plötsligt händer ändå.

Klicka HÄR för länk till Ronald McDonald hus

Klicka HÄR för länk till mitt förra inlägg om Huset

Ute på festen gick familjer omkring och såg ut som vilka som helst. Men de dansande superhjältarna som besöker sådana här kalas är Superhjältar mot cancer… Och på anslagstavlan vid dörren hänger information om hur man kan engagera sig för transplanterade och hjärtsjuka barn…
När det blir tydligt hur allvarligt läget kan vara, trots att livet är en fest, då händer det att man gråter lite i smyg.

Med ett sjukt barn kan det kännas som att livet pågår i en bubbla. Eller bakom en tunn glasvägg. Man är med men ändå inte, är där men samtidigt bakom rutan. Man går på trädgårdsfest och plockar från kakbuffén och ler mot de andra. Man lever och fungerar ute i verkligheten men samtidigt pågår det så mycket annat. Så mycket trötthet och skräck.

Jag tänker på alla oss mammor och pappor och alla dessa syskon. Särskilt alla syskon. Att ha en svårt sjuk syster eller bror, går det ens att beskriva med alla lager och skiftningar? Och att själv bli sjuk som liten eller ung, se sina syskon bli anhöriga, sjukhusvana och bärande en ständig, pockande oro. Det är hårt.

Det är fint att få bli berörd och ännu finare att se att det görs mycket för drabbade familjer. Helt klart värt att gråta en skvätt över. Man kan tyvärr också fälla en och annan tår över att det mesta kräver ideellt engagemang, föreningar, stiftelser, hockeyspelare som skänker pengar och tidigare drabbade som orkar engagera sig för andra. Sjukvården i sig själv, pengar i regioner och kommuner, politisk styrning och helt vanligt sunt förnuft kring barnsjukvård och stöd till familjer, det kan det ofta vara sämre med.