Kvigorna och kroppen
Tältkvigorna består numer av ett lagom antal rena, fina tjejer som lever livets glada dagar. Mat, snöhög och halmbädd, vad mer kan man begära? Inget tror jag, inte den här årstiden åtminstone. För egen del önskar jag mig en klok hjärna och en stark kropp och tänker att jag kanske kommer dit så sakteliga?
De var för många ett tag, lite för skitiga och allmänt besvärliga att hålla rent åt. Nu när de största har flyttat upp till hangarn och vissa har blivit klippta på låren är tältet en riktig oas.
Ytterligare en vinter har snart gått och tälthallen är perfekt för de mindre kvigorna. Snön på taket rasar av självmant och det driver inte in när det blåser och yr. Det är lättskött också, åtminstone nu när det är lagom många djur, och vi halmar en till två gånger i veckan. Oftast kör vi in och strör med halmfräsen men det är lite pillrigt att ta sig runt den stora snö- och skithögen som ligger där. Nu i helgen hade det dessutom kommit mer snö så då tog jag in en bal med hjullastaren och fluffade ut den manuellt istället för att krångla med den tvåhjulsdrivna Valmeten, Det gick bra och kvigorna hjälpte också till.
Ibland när jag tänker tillbaka på hur mycket som hänt här på gården blir jag så tacksam. Att sprida ut halvfrusen halm med högaffel var ju standard i början och långt fram genom åren när vi byggde upp produktionen. Vi bar och släpade så mycket. Skottade, kånkade hinkar, lyfte och skyfflade. Det är fortfarande ett kroppsarbete men mycket av det slitsammaste, det som kan förstöra kroppen, har vi lyckats investera bort. Mjölktaxin är en sak, strömaskinen och ensilagepushern är två andra. Att stänga gammellagårn som var tungjobbad är också ett exempel liksom hela hangarn som till mångt och mycket bygger på att kunna sköta många djur på ett rationellt och skonsamt sätt.
Det märkliga är att nästan inget av det som nu sparar våra kroppar kom till av just den anledningen. När vi var yngre och dummare tänkte vi inte så, och särskilt jag har varit väldigt tjurig och ganska tvär mot investeringar och förenklingar. Jag har sällan satt ett pris på min hälsa och inte ens på min egen tid. En sådan faslig tur att ergonomi går hand i hand med lönsamhet. Att det som är bra för oss som jobbar också skapar fler förutsättningar för ett välmående företag. Annars hade jag väl stått och spettat någonstans än.
Det sämsta och dyraste som kan hända en liten firma är att människorna som driver den inte kan jobba. Tänker man så är många maskiner och ombyggnationer väldigt billiga i jämförelse. Som 40+ har jag också börjat förstå att man bara får en kropp och att den ska hålla för väldigt mycket, väldigt länge. Den ska kunna arbeta men också klara en massa annat. En massa roligt och viktigt. Som att ta mig till stränder, ut på fjällvandring och genom tiotusen danssteg i natten. Den ska bära möbler när mina barn flyttar och skotta loss gamla farbröders bilar ur snödrivor. Till råga på allt ska den hålla för min egen ålderdom och det är samma stackars kropp genom allt. Den enda jag har och den bästa just jag kan få. Det finns ingen bytesrätt och jag kan bara ta hand om, skydda och stärka den så gott jag förmår.
Jag har offrat massor för jordbruk och svensk mat och varje dag riskerar jag skador och förslitningar i ett av våra farligaste yrken. Det är helt okej för det är mitt eget val och jag älskar det här arbetet. Men jag är klokare nu, tro det eller ej. Jag sätter inte längre hälsan på spel på samma sätt som jag gjorde förr.
Det är ingen skam att satsa på arbetsmiljö och ergonomi, på förenklingar och träning, vad vissa matchobönder än tycks tro. Det finns ingen regel som säger att tyngst jobb vinner eller att försten till en hjärtinfarkt får en gratis räkmacka.