Att ta tillbaka igenväxt åkermark känns fint på många sätt. Det handlar inte bara om att få mer odlingsbar yta och bättre åkrar, det är också som ett erkännande och en heder till de som en gång bröt upp den här jorden. Med spade och spett för att odla sitt levebröd.

Danne arbetar med en nyodling igen och jag tycker mig se honom jobba sida vid sida med andra, för länge sedan bortgång bönder som brukat samma mark längre bak i tiden.

Fälla skog, dika, släpa sten och gräva. Tänk allt slit som människor lagt ner för att kunna odla och försörja sig själva och andra genom tiderna. Vilket arbete, så många värkande muskler och förslitna kroppar.

Under en tid när inga maskiner fanns till hjälp bröts åkrar överallt och nu, när vi har oändliga möjligheter och en värld som svälter, ja då får marken slya igen eller så ska det planteras skog… Ofattbart på många sätt men inte lika hjärndött som att bygga köpcentrum på åkermark förstås. Något som sker mitt framför ögonen på oss upplysta, moderna människor med brinnande klimathot över oss.

Här ute i skogsbygden handlade det väl om effektivisering och om nya sätt att försörja sig på men nog är det ändå sorgligt att se hur det växer igen. Titta bara på det här.

Här är en av våra åkrar under olika tider.

1960-70 tal.

Och så nutid, tills Danne satte tänderna i den. Se vilken skillnad, hur lite åker som fanns kvar och hur mycket skogen hade tilllåtits ta över. Hela torp i det här området är igenplanterade och borta.

Det skulle behövas en drönarbild av nuläget och kanske går det att få till framåt våren men såhär ser det ut på nära håll i alla fall. Danne har gjort en stor insats och verkligen tagit sig an bondeförfädernas arv. Åkern har rensats upp och utökats massor och här är lite om hur det gick till.

Först fick en skördare gå runt alltihop ett varv, sedan blev det ett varv för att städa bort allt grot. Efter det har han ryckt stubbar med grävaren, fyllt ut rejält på flera ställen och jämnat till.

Nu borde vi egentligen ta hit ett tallriksredskap för den sista bearbetningen av jord och skogsrester men jag vet inte om det går att få till. Om inte blir det den egna kultivatorn och harven för att dra ihop pinnar och rötter som sedan kan köras bort.

Ett jättejobb har han gjort och det kommer bli en väldigt fin åker när den blir klar. Som sagt, synd att det inte går att visa på en likadan kartbild som de andra men det kommer nog så småningom. Tills vidare kan jag bjuda på den här, från när Elias testade bärigheten och mamma fick komma och dra. Också ett slags möte mellan generationer.

Skämt åsido, jag beundrar verkligen det genuina lantbrukardriv som ligger bakom den här insatsen. Att bruka marken och alltid vilja förbättra enligt sina egna förutsättningar. Det är att vara bonde ända in i själen. Att aldrig ge upp trots oräkneliga timmars arbete och att finna glädje i att bryta upp, återväcka och förädla den jord som ger så mycket liv. Helt klart något hedervärt.