Efter en härlig och regnig dag i Göteborg med en massa projekt och kollegor är jag nu påväg tillbaka till Stockholm. Det var jag även för 5 år sedan, fast då på ett flyg från Luleå och projekt Östra länken. Jag landade på Arlanda, jag som alltid försöker flyga via Bromma och minns att jag inte kände mig helt bekväm med hur jag skulle ta mig tillbaka till kontoret i Solna. Direkt efter landning slår alla på mobilerna (som vanligt) och jag vet att jag hade många missade samtal från syster. Alla på flyget börjar prata och stämningen blev stressad och många ringde upp nära och kära för att stämma av vad som hänt och att alla mådde bra. Så gjorde även jag.

Detta var den dag vi hade ett attentat på Drottninggatan och jag klev på flygbussen till Solna samtidigt som någon klev av Arlanda express på Arlanda.

Det var kaos i trafiken när vi kom till Solna och det var ingen idé att fundera på att ta bilen och köra hem till Småland. Tunnelbanan var avstängd, vägarna var helt stillastående och inga bussar kom fram. Det var bara att börja gå in till stan. Det var människor i stilettklackar som gick Hagaparkens grusvägar, alla sammanbitna och frågande ”Hur kan detta ske?”

Jag pratade med mamma och pappa när jag gick in till stan och det var en spökstad som mötte mig. Det var en stad utan bilar. En stad utan ljud. En stad utan människor. Det var surrealistiskt då och det är surrealistiskt nu att det redan har gått 5 år sedan det hände.

Då valde jag vännerna Ejub och Robbins trygga lägenhet. Idag hade jag velat ta omvägen kring Sergelstorg för att hedra, men med ett kraftigt försenat tåg fick det bli en promenad hem i regnet och ett samtal med mamma och pappa under tiden om skog och hur det var för fem år sedan…

Skogliga hälsningar på vift från Mörteleks Frälsegård -En skogsgård mitt i Småland