Man saknar en hjullastare ganska fort efter att den har brunnit upp. Det tar väl ungefär en kvart eller så. Och även om vi har andra traktorer som är bra och trevliga så är det ju något helt annat att bända runt en jordbrukstraktor än att kattsmidigt glida omkring i en hjullastare. Det känns som att köra pråm eller något jämförelsevis! Och så drar man i blinkersspaken varje gång man ska byta färdriktning!
Och det här med ens längd och kroppsform. Jag är ju pysslingstor i jämförelse med de som tydligen är testpersoner när jordbrukstraktorer tillverkas och formges. Jag ser ingenting i jämförelse med hur bra sikt jag har i en lastmaskin!

Som igår. Jag blandade foder med John Deeren och skulle byta från balgrip till skopa. En vardaglig och mycket enkel manöver, särskilt om man har kört traktor i cirka tjugo år. OM MAN SER NÅGOT!! För att jag ska se ordentligt när jag krokar i lastarfästena måste jag böja mig ner och kika ut genom nedersta delen av framrutan, i smalbensnivå, med huvudet nere vid ratten. Allt medan jag sakta kör emot och försöker komma rätt.
Okej, jag överdriver kanske liiite här men inte alls mycket…
Hur som helst. Just det där höll jag på med igår kväll när Danne ringde mig. Irriterad var jag. Och frustrerad.

– Ja! Tala! skrek jag i luren!
– Jo, jag undrar bara om jag ska handla något särskilt? frågade han.
– JA! Grädde! Och NERVPROBLEMSTABLETTER!!!

Jag fick grädde. Och ostkaka. Och ett roligt glutenfritt bröd. Men några tabletter för nerverna lyckades han inte leverera.

Idag har det gått bättre med körningen och jag försöker vara positiv: Det är skön värme i sätet, bra lampor och John Deere-grönt är en snygg färg. Och den är ickeuppbränd! Bara en sån sak!