En sak som jag har lite dåligt samvete för är att jag ofta får en väldig arbetslust och en helt annan energi när jag är ensam hemma. Att det helt plötsligt känns lättare att andas…

Jag tycker det här är jobbigt. Eftersom jag har familj och så. Och för att jag driver den här gården tillsammans med min man.
Själva tanken är ju att vi ska jobba tillsammans, ha ett gemensamt projekt, finnas på plats för ungarna och så vidare. Och jag gillar verkligen det där, nästan jämt i alla fall. Familjegrejen. Förståelsen. Delaktigheten. Samarbetet. Jag är inte bara uppväxt med det, jag har ju själv skapat mig ett liv med fokus på just det. Och glatt levt så en hel massa år.

Men ibland kan jag tycka att är det oerhört befriande att få tänka en tanke från början till slut utan att bli avbruten. Att få lägga upp min egen dag helt utan att ta hänsyn till någon annan.

Jag äter när jag vill, kör på med jobb hur länge jag vill och drar igång små konstiga projekt hur mycket jag vill. Helt utan att någon frågar vad jag gör eller vill vara snäll och hjälpa till så man får dåligt samvete!

Det här är lite märkligt för jag är inte styrd de andra dagarna heller. Jag kan absolut lägga upp mina egna arbetsdagar och Danne och jag jobbar sällan exakt sida vid sida. Vi träffas egentligen mest för trevliga saker som fika och mat.

Men den där speciella känslan någon gång ibland… Att jag är SJÄLV! ENSAM! IFRED! Jag älskar den!

Självklart inte alltid. Och jag vill inte vara utan min familj om någon trodde det. Och jag tror inte att jag skulle vara någon särskilt bra ensamföretagare heller. Men jag kan verkligen känna ett skriande behov av att vara för mig själv ibland!

Men det får man nästan inte säga..!