Idag var vi till LRF-Konsult. Det skulle ändras i SAM-ansökan och så behövde vi lite råd kring några andra frågor.

Vi har bestämt oss för att börja titta på vårt företag ur lite nya perspektiv. Vi måste skrapa där det gör som ondast och öppna dörrar som man inte ens vill vara i närheten av.

Vi har drivit den här firman ihop i snart tjugo år. Jag var femton och han var nitton när vi startade. Bara barn.
Året var 1998 och vi byggde om den gamla höladan till lösdriftsboxar för de första tjurarna. Efter det har vi fortsatt. Byggt och byggt. Utvecklat och överlevt. Haft roligt och tagit oss igenom. Fyllts av inspiration och kämpat genom tårar. Vi har drömt om dagen när man skulle sluta vara så rädd för allt. När det skulle lugna sig lite och man inte alltid skulle vara mitt i, eller i baksmällan efter en stor satsning. Vi har längtat efter mer stabilitet och trygghet.

Nu är vi där.
Det har lugnat sig och det är dags att känna efter.
Och det känns… inte så bra.

Jag är livrädd. Jag är trött och sliten just nu.
Nu!? När vi äntligen har kommit dit vi ville! Det är ju nu det ska kännas bra och roligt och inspirerande! Och jag vill… ingenting.

Det var lättare när det var kamp och katastrof och byggen och dåligt med pengar. Men detta? Vad gör man när man saknar det där ruset som är inspiration och äkta arbetsglädje? När det infinner sig alldeles för sällan?

Det är skrämmande att leva ett liv där man är hårt förankrad. Som bonde är man förankrad i jorden, ansvaret, byggnaderna och det sammanflätade familje- och arbetslivet som många av oss har. Det är tryggt, vackert och genuint. Det är byggt på stolthet, engagemang, jävlaranamma och kärlek. Men det är skrämmande.
För om man skulle vilja ändra riktning, eller om livet tvingar en till förändring, då är det så mycket mer än ett hus på fina gatan som står på spel. Så oerhört mycket mer. Det som står på spel är ett livsverk.

Idag behövde vi prata om de svåra sakerna. Om känslan av svek när man upplever att det inte är lika roligt längre. Om rädslan för att glädjen inte ska komma tillbaka och om rädslan för att såra och kväva varandra. Om skräcken för vad det skulle innebära om man kommer på att man vill tänka annorlunda. Vad som skulle hända om en av oss blev sjuk. Om en av oss dog. Om vi skulle vilja skilja oss.

Vad händer med det vi har byggt upp?
Vågar man känna efter vad man egentligen vill?

Idag har vi gjort något som alla företagare och särskilt bönder borde ta sig i kragen och göra. Nämligen att ta hjälp av en kunnig ekonomimänniska och titta på företaget med smärtans glasögon.

Förutom att det blev som lite parterapi, vanlig terapi, några tårar och även en del skratt kom vi fram till att vårt företag faktiskt skulle klara en del förändringar. Våra ansträngningar genom åren har skapat en trygg bas och vi kommer inte att sluta utvecklas även om vi gör det på andra sätt än vi gjort hittills. Jag är stolt över det.

Och nej, vi kommer inte att skilja oss nu. Förhoppningsvis blir vi inte svårt sjuka eller dör  inom den närmaste tiden heller. Kanske blir det inte mer förändringar än att vi försöker vara lediga någon gång ibland eller att jag vidgar mina vyer och jobbar med fler och andra saker när det passar. Jag vet inte. Just nu vet jag ingenting. Men det känns väldigt skönt att veta att det här livsverket pallar en del förändringar om det skulle behövas. Att det inte måste drivas precis som idag. Att det finns utrymme för att våga tänka nytt och känna efter.
Och att tänka nytt, det är väl det som är utveckling?