Lucka nummer 6: Utedjur och ”bara tjurar”…

Bakom lucka nummer 6 gömmer sig ett gäng utedjur.
Det här med mjölkrastjurar på bete är inte alltid så enkelt. Vi har provat i många år men det är oerhört svårt att få dem att växa bra tycker jag. 

betesdjur

Här ligger de och idisslar och myser någon gång i kring 2005.

Vi var väldigt förtjusta i tanken på att ha djuren ute så mycket det bara gick. I alla fall i början. Dels hade vi inte lika bra byggnader som nu och dels gillade vi själva grejen med att ha dem ”ute i det fria”.

Det svåra med mjölkrasdjur, alltså nötkreatur som är avlade för att vara duktiga mjölkproducenter, är att de behöver riktigt bra foder. Alltid. Alla raser behöver ju bra mat men det finns betydande skillnader i hur de omvandlar det de äter.
Köttrasdjur har lättare för att bygga muskler och sätta fett än mjölkrasdjur. Om de får samma foder blir köttisarna grövre och fetare.
Vår drift har alltid byggt på att köpa kalvar av mjölkbönder i närområdet. Därför har de flesta varit renrasiga mjölkrasdjur och jag vidhåller med en dåres envishet att de har det mycket bättre på stall (lösgående inomhus) med bra mat serverad dygnet runt, än ute på ett bete som inte är hundra procent tip-topp!

Våra beten passar bättre för de dikor vi har nu. Det är köttraskor som lever gott där ute medan mjölkrastjurarna har det fint inomhus.

beteskalv
En liten kalv från samma tid

En tråkig sak från den här tiden var den gängse uppfattningen att tjurar var något man kunde sköta lite med vänsterhanden. Något som inte krävde någon särskild kompetens eller specifika produktionsmetoder. Och som definitivt inte var värt några stora investeringar.
De råd vi fick när vi ville utveckla verksamheten handlade oftast om passiva lösningar i fel ände. Det pratades bara om att kapa kostnader, lägga mindre tid i produktionen samt att se till att ha ett annat yrke eller en annan verksamhet i företaget som man kunde leva på.
Så otroligt tråkigt att höra när man ville satsa! Vi ville ju bli duktigare och utöka produktionen!
Men tjurar var liksom inget man höll på med på riktigt! Det var i stort sett omöjligt att få en kalkyl att gå ihop och att leva på en verksamhet som vår. En verksamhet med ”bara tjurar”, som man sa.

Så man kan ju undra hur det gick till…!? Hur det kommer sig att vi lever och har levt av vår gård bra länge nu! 

Det beror på en rad faktorer förstås men man får väl säga att man är glad att man vågade tro och satsa. Och inte lyssnade så mycket på de där dystra råden.

Idag är det trevligare tongångar i branschen och det finns en annan respekt, ett annat intresse för det vi köttbönder gör. Det gläder mig mycket.