16: De som riskerar att försvinna

19 december, 2018

Bondebloggens julkalender ”Visste du detta om svenskt lantbruk?”

När lantbruket utvecklades från småskalig självhushållning till större enheter med fler djur kom vissa djurraser i kläm. Det var till och med så, enligt samarbetsorganisationen Lantrasforum, att myndigheter och husdjursföreningar arbetade aktivt för att utrota de raser som inte riktigt passade in i den nya tidens produktion.
Idag värnar man om dem och vill bevara dem. För de behövs!

Husdjur för matproduktion har funnits ända sedan vi människor blev bofasta. Djuren, särkilt idisslare, har varit helt avgörande för vår överlevnad eftersom de kan omvandla gräs och andra växter till mjölk och kött.
De djur man hade anpassade sig efter de förhållanden som fanns där man bodde, och man avlade på de som klarade sig bäst och producerade mest just där.

När man började driva lantbruk i större skala kunde en gård mätta fler och alla behövde inte längre hålla egna djur. Man frigjorde tid till annat som behövdes i samhället och mycket gick framåt, även utvecklingen inom lantbruket. Lantraserna fasades ut mer och mer eftersom de inte var lika effektiva i den nya produktionen. Men till slut insåg man att de är viktiga. Lantraser som kan leva och beta i speciella miljöer kan nämligen vara avgörande för den biologiska mångfalden. Utan dem försvinner många växter och djur. Det är också viktigt att det finns mångfald inom själva boskapsarten. Det kan till exempel komma tider då miljön förändras och vi behöver avla in egenskaper från lantraserna för att kunna fortsätta producera mat på ett bra sätt.

Rödkulla och fjällkor är svenska lantraser. Det finns även så kallade allmogekogrupper. Det är djur som stammar från bara någon enstaka besättning och som därför är väldigt hotade. Till allmogekor räknas fjällnära boskap, väneko, bohuskulla och ringmålako.

Här hemma har vi av en slump börjat jobba med bevarandet av fjällkor. I väldigt liten skala. Bara två djur.
Fjällkor är förvisso inte utrotningshotade idag men det är roligt att ha en lantras representerad i besättningen.

Fjällkor är små och ofta lite svankryggiga. De får inga horn och kan ha olika färger, men oftast är de vita med inslag av bruna och svarta prickar. De ger fet mjölk och har lätt att försörja sig på sparsamt bete. De är även duktiga på att hitta hem och är väldigt kloka. Man förstår att de gjorde sig bra i karga miljöer och på skogsbeten.

Vår fjällis Giklan är dottern Linneas kviga. Hon är ett speciellt djur. Klurig och finurlig och man får känslan av att hon verkligen tänker på ett annat sätt än de andra djuren. Hon är egensinnig och har integritet. Vem som helst får inte komma fram och klappa henne men hon är samtidigt väldigt snäll. I början gick hon lös på gården och skötte sig själv om dagarna, det var charmigt. Så här såg hon ut när hon var mindre.

Eftersom hon är liten och ung hamnade hon lägst i rang när hon testade att gå ute med de andra dikorna i somras. Det funkade inte riktigt. Nu går hon med några yngre kvigor och i den flocken är det hon som bestämmer. Till våren ska hon få en kalv, det ska bli riktigt spännande!

Linnea har även en liten fjälltjur. Han heter Ralf och är också både trevlig och speciell.

Tillägg! Det mesta av den fakta jag har skrivit här har jag lärt mig precis idag. Jag hade inte så bra koll på lantraser innan och hoppas att jag har uppfattat allt rätt om allmogeraser och allt. Om jag har missat något eller om någon har bra tips på länkar eller liknande så skriv gärna en rad i kommentarsfältet! Mina källor till det här inlägget är:

http://www.lantrasforum.se
http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/miljoklimat/ettriktodlingslandskap/husdjur/darforardetviktigtattbevarasvenskahusdjurraser.4.207049b811dd8a513dc80001817.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_lantraser#Nötkreatur

 

17: Vi gräver ner oss lite
15: Hur tillverkar man en god korv?