Barn, byggen och bultande hjärta

27 augusti, 2019

Från lantbrukskooperation till bostadskooperation. Sista studiebesöket var en tripp till Mahopo där man utvecklar ett fattigt område genom att bygga hus tillsammans. Man tillverkar eget byggmaterial och driver även en klinik och en skola genom ett samarbete mellan boende i området, WeEffect och partnerorganisationen Civic Forum on Housing and Habitat. 

Det här var ett känslosamt besök på ett annat sätt eftersom vi träffade, och fick möjlighet att ungås så nära med så många barn. Barnen på landsbygden var fantastiskt söta och lite blyga och vi hade inte riktigt tiden att lära känna dem så bra. Men i Mahopo som ligger närmare huvudstaden bor familjer tätare ihop och barnen är också mer vana vid att träffa människor som de inte känner.

I början var de blyga men till sist var de överallt och lekte med oss och ville vara med på bild. Vi hade så kul och man längtade även hem till sina egna ungar.

Man får lite perspektiv när man ser egentillverkade bollar av gamla plastpåsar och andra väldigt enkla leksaker. Syskon som tar hand om varandra och kläder som är trasiga. Familjerna vi träffade var stora och medlen för försörjning små. Men man gläds åt skolan och kliniken. Och åt att det nu ska bli bättre hus och värdigare bostäder i området. Men det tar tid såklart.

De flesta hus i Mahopo är idag byggda av cementskalblock. Nästan exakt likadana som vi använder hemma på gården. I Zambia har man ingen tjäle och inget behov av väggar som ska klara kalla årstider så de flesta fyller inte blocken med betong utan murar dem bara på varandra. Man har heller ingen armering i väggarna.

Nu har man övergått till en annan byggteknik med tegelliknande block i stället. Dessa block tillverkas på plats i den här pressen och är ett mycket billigare och starkare byggmaterial.

Man tillverkar och en och en sten som får torka för att sen staplas till husväggar. Blocken är utformade så att de låser fast sig i varandra. Inget murbruk behövs förutom längst ner där man lägger fast dem i golvet.

Blocken består av den röda jord som finns på platsen, grus som sållas, vatten och en liten del cement. Allt arbete görs manuellt.

Jag sållade lite och Muhamed var med och blandade ihop materialet innan det skottades ner i pressen.

Jag gjorde även en avstickare till ett skalblockshus där Masaus Banda arbetade med betongspackling. Snyggt jobb må jag säga, och då lever jag med en betongperfektionist så jag vet vad jag talar om. Dessvärre var det så mörkt inne i huset att bilderna inte blev så bra men här är den skicklige spacklaren.

En satsning som den i Mahopo, där man lyfter ett helt samhälle gör sig inte av sig själv. Där, som på många andra platser finns problem med att ungdomar inte är delaktiga utan hellre söker lyckan i huvudstaden. Det finns också människor som inte kommer överens och hela samhällsgrupper som är ovana vid att göra affärer och sköta den ekonomiska delen av sina hushåll.

Det biståndsarbete som görs här handlar om allt ifrån att stärka människors kunskap och rättigheter när det gäller ägande av tomtmark till att få igång en bra och fungerande skola. Just skolan blev en nyckel här. När den kom på plats blev allt annat också lättare.

Kunskap och utbildning. Vilken enorm förmån vi har i Sverige. Att den delen av samhället ändå finns, även om många tycker att den fungerar dåligt. Lärarbrist eller inte, vi behöver i alla fall inte börja med att gå samman och bygga själva lokalerna.

Tacksam åter igen för vad vi har fått se.

Reflektioner dag 6:

1. Min hjärna börjar bli rätt trött nu. Den går på högvarv och det är så många intryck att man inte riktigt vet hur man ska sortera dem.

2. Jag saknar barnen ikväll. Har inte gjort det så mycket alls (ja jag erkänner, jag har faktiskt inte det), bara stötvis när vi såg alla gullisar som stod och vinkade åt oss i Mabele. Men nu blev det lite väl påtagligt så då satte det in ordentligt.

3. Jag är förbannad på alla bortskämda ungar som vill ha leksaker och nya märkeskläder och inte orkar gå till skolan. Eller nej, det är jag väl inte egentligen. Det är ju knappast deras fel. Men jag är förbannad på att det finns sådana galna klyftor i världen. Och att det är väldigt lätt att stå där själv och bränna tusenlappar på skit som barn egentligen inte behöver.

 

Allt har ett slut
Inte det lättaste att gå och kissa