En sista liten avrundning sedan ska den här Afrikabloggen bli Bondebloggen igen.
Eftersom jag känner mig djupt påverkad av denna resa kommer jag såklart att skriva mer om den, men inte på det här resedagboksviset. Nu kommer det till största delen att bli tröskor, korvpackare, djur och sådant där vanligt igen. 

Sista dagen i Zambia hade vi inget studiebesöksprogram. Vi fick möjlighet att åka på en tur till ett elefantbarnhem istället. Det var trevligt. Tjuvjakt är ett bekymmer som gör att vissa elefantungar behöver födas upp med mänsklig hjälp för att sedan släppas ut i nationalparker och fortsätta leva i det vilda.

Elefanterna var grymt söta och roliga och blev en bra avslutning. Vi såg även några hjortdjur och fina fåglar när vi tog en promenad i området.

Här är lite grönsakskonst i en vanlig längs vägen-butik. Fint va?

Jag vill tacka alla som har följt med mig  till Zambia genom att läsa det jag har skrivit här på bloggen. Jag hoppas att LRF som är den organisation jag representerade har delat och följt mina texter och på så sätt låtit medlemmar och tjänstemän ta del av mina rapporteringar. Resans syfte har varit att sprida kunskap och visa vad effekterna av biståndsarbete och biståndspengar faktiskt gör ute i världen, pengar som kommer från just LRF och andra organisationer som är med och skapar WeEffect.

Inläggen kanske har blivit lite väl långa men det har varit svårt att låta bli. Jag kände att jag behövde skriva om det jag upplevde och viljan att visa, berätta och förklara har drivit på hårt inom mig. Hoppas det har varit uppskattat trots jag har gjort raka motsatsen mot det som är inne just nu, nämligen korta, snabba inlägg i farten.

Jag har sett så mycket bra och jag tycker att det arbete som görs med kooperationen som modell är helt rätt sätt att bidra till en bättre värld och att hjälpa människor att ta klivet ur fattigdom. Jag känner hopp. 

Här är några fler bilder:

Några förtydliganden ifall någon undrar. Alla vi har mött och intervjuat har blivit tillfrågade om att medverka i publicerat material. Det är lite svårt att förklara vad en blogg är för människor som inte lever så digitaliserat men jag har alltid bett om tillåtelse, förklarat att jag ska visa bilderna och aldrig fotat någon som inte vill vara med.
Det känns viktigt att berätta det för syftet med bilder och text är inte att festa på någon annans utsatthet. Syftet är att visa på hur olika levnadsförhållanden vi har och hur vi alla ändå är väldigt lika.

När jag pratade med bönderna hade vi så mycket gemensamt. När Elisabeth berättade om arbetet som lantbrukare och förklarade hur det alltid måste fortsätta, vad som än händer och hur man än mår, kände jag så väl igen mig. Och när Anna stolt deklarerade att ”Farming is business”, då svällde mitt hjärta och jag tänkte att det är ju precis samma sak som vi försöker förklara för konsumenter och politiker här hemma. Att lantbruk handlar om professionellt företagande. När hon sedan sa ”Farming is life”, då kände jag att det utan tvekan finns mycket mer som förenar än skiljer. Även om jag aldrig behövt vara rädd för att mina barn ska gå hungriga.

Cecilia och jag. Två bönder, en LRF-keps. 

Reflektioner dag 7:

1. Tack alla som tagit emot oss, öppnat upp, visat och berättat.

2. Tack alla som gjort det möjligt för mig att åka på den här resan.

3. Tack alla som har varit med på avstånd.