Det är lite av en lättnad att komma över nyårskrönet tycker jag. Nu är det gjort, fyrverkerierna har tystnat och hur stort det än verkar vara att vi inte bara gått in i ett nytt år utan även ett nytt decennium, så återgår det mesta till det vanliga igen. I alla fall för mig och det passar mig bra. 

Jag har gjort årets första arbetspass på hospice idag. Mitt fina extrajobb. Som så många gånger förr har jag fått bevisat att livet inte är slut förrän det faktiskt är slut på riktigt. Man kan förlora nästan allt. Sin kropp, sin ork och sina klaraste tankar. Men det kan ändå finnas glädje, fina möten, nya upplevelser och goda stunder. Fastän döden bara är ett par steg runt hörnet. Små, vackra silvertrådar som blänker till och lyser upp.

Själv lyser jag inte upp så mycket just ikväll. Jag har huvudvärk och är trött efter en lång dag och alldeles för lite sömn natten innan.

Till min glädje hade Danne hunnit med mycket under dagen så jag behövde inte jobba så länge i ladugården när jag kom hem. Lagom mycket kalvskötsel, sedan var det klart.

Nu ska jag strax sova. Bara familjen kommer hem så jag hinner träffa dem en stund. Hur länge kan folk vara på brottningsträning egentligen?! Medan jag väntar ska jag äta en icke närproducerad apelsin.

Ute är det plusgrader och blåst till och från. Men det hindrar inte korna från att ta sina dagliga promenader i hagen. De trippar fram längs isiga stigar som om de hade broddar under klövarna. Tämligen obrydda som alltid. Tänker varken på nyårslöften eller döden skulle jag tro.