Jag fick en fråga efter förra inlägget. Det är alltid kul, oavsett om det är en bondekollega som vill veta mer om något eller som nu, en person utan så mycket ko-vana som undrade ”vad tusan har kossan i nosen?” Så låt mig berätta!

Det kon har, som sitter fast i näsborrarna, är en så kallad antisjälvmjölkare. Det är en grej som kan se ut på lite olika vis, här är en bild från google:

Den vi har är av metall men många andra är av hårdplast.

Antisjälvmjölkaren används på djur som diar fast det inte är meningen. Kalvar som diar varandra till exempel. Som snuttar på kompisarna och riskerar att skada dem och få i sig urin och andra bakterier. Eller som den här kossan, som hade ovanan att dia andra kor fast hon är vuxen. Mjölk är gott förstås, oavsett ålder, men den är ju till för kalvarna, inte för att drickas morsor emellan. Dessutom kan spenarna skadas och bakterier spridas.

För att avhjälpa det här beteendet kan man sätta fast en antisjälvmjölkare på den som diar. Den sätts in i näsborrarna och skruvas fast som ett gammaldags örhänge ungefär. Inte för hårt men så pass att den sitter kvar. Kon kan bete sig helt normalt, äta, socialisera, lukta på saker och så vidare så den påverkar henne inte nämnvärt. Tills hon försöker dia vill säga. När hon snuttar på en annan ko och buffar med nosen som de gör för att stimulera fram mjölken, kommer den andra kon att få små stick av piggarna på antisjälvmjölkaren. Hon blir irriterad och sparkar till eller går därifrån. Tillåter inte fortsatt diande helt enkelt.
På det här sättet går det snabbt att få stopp på beteendet men man brukar låta antisjälvmjölkaren sitta kvar ett bra tag så ovanan inte kommer tillbaka.

Hjälpmedel och metoder i all ära men ofta är det viktigt att försöka komma underfund med varför ett avvikande och på sikt skadligt beteende ens uppkommer. En ko här och där kan ju vara lite knasig men om vi plötsligt fick många tjuvdiare i flocken skulle det vara ett tecken på att något var fel.

När det gäller inköpta kalvar som diar varandra hade vi mer problem med det förr, när de drack mjölk ur öppen hink. Nu händer det väldigt sällan, nästan aldrig. Med napphinkar får de sitt viktiga sugbehov tillgodosett och kompisdiandet försvinner. Det tycker jag är ett bra exempel på att man måste se helheten, inte bara lösa sekundärbekymren.

Generellt blir mätta djur som trivs och får i sig allt de ska mindre benägna att utveckla konstiga beteenden. Men så finns det ju de som bara skaffat sig en ful ovana, vilket verkar vara fallet med damen på bilden.