Bland det modigaste man kan göra är att planera framåt. Ja, så är det faktiskt. Alla vi som vågar det är riktiga bravehearts. Det spelar ingen roll om det litet eller stort, på kort eller lång sikt. Att våga tro och förutsätta att det finns en morgondag även om ingen vet säkert är inte det lättaste alla gånger, men det är ta mig tusan lika viktigt som att våga vara i nuet. 

Här är saker som jag planerar för. I en nära framtid.

Måla falurött. Å vad det ska målas 2022. Hela hangarn, tippfickan, stolp- och herefordhallen och lilla foderfickan. Ungdomar ska måla och tjäna sommarpengar, jag ska måla helt utan att tjäna pengar och gården ska bli så fin.

Måla vitt. Ja, faktiskt. Det måste ljusas upp inne i hangarn på något vis och jag tror jag vet hur. Med någon tålig vitfärg borde det blir stor skillnad om man skulle måla vid grindskarusellen och en bit på insidan av gavlarna. Det besvärliga blir att göra rent innan och undvika en massa damm innan man fått dit färgen. Tål att tänkas på men jag hoppas att det ska bli möjligt.

Husbilstur och sommarnattsdans. En sommar utan corona måste man väl få hoppas på nu? Jag vill kliva in i den älskade husbilen och bara dra iväg lämpligt långt för en liten paus. Kanske hamnar jag och några tonårsbarn i Långsele eller i någon jämtländsk liten ort. Gärna med en dansbana invid en glittrande insjö.

Jobba på hospice igen. Jag vill tillbaka och se om jag fortfarande har det i mig. Om jag kan ge vård och omsorg som personal trots att jag varit på sjukhus som anhörig så länge. Kanske kan det finnas tid och möjlighet till några arbetspass om ett tag. Jag saknar mina kollegor så mycket, att vara i yrket igen, med all den utveckling och livserfarenhet jag fått de senaste åren.

Hitta det perfekta väggskåpet. Jag har en vision om ett litet, rustikt väggskåp med små glasrutor. Begagnat såklart och gärna från ett bortglömt gammalt franskt kök där ljuvliga grytor lagats och passionerade möten och stormande gräl ägt rum för decennier sedan. Jag letar på varje loppis men än har jag inte funnit det. Men när jag gör det, då ska mina vinglas stå där inne tillsammans med min tekanna och alla fina, udda koppar jag samlat på mig.

Ta emot nyfödda kalvar. Jag längtar redan trots att det knappt har blivit vinter än. Nu när vi vet att korna är dräktiga och allt verkar framskrida som det ska börjar man se fram emot att träffa de små liven som gräddas i magarna. Allt ska vara välordnat i god tid, vi ska vara på hugget och ha full koll och bara njuta av småttingarna.

På lång sikt vill jag åka på resor, göra fler skrivjobb, spetsa till vår produktion och ha ännu finare djur. Och så vill jag köpa ett torp. I framtiden.

På tal om hospice förresten. Och framtidsplaner. Jag har mött många människor i livet slutskede som inte haft så mycket tid kvar att planera för. Ändå gör många det i alla fall och jag tycker att det är så fint. Tidsaspekten förändras förstås men framtid behöver inte vara om ett år eller tio. Det kan vara samma förmiddag eller nästa dag. Kanske kaffe i solnedgången om en timme eller en sval handduk mot pannan om en halv minut. Eller en hand i en annan hand och orden ”vi ses i morgon”.

Ingen av oss vet om vi får förverkliga allt vi hade tänkt men det är en ynnest att ens kunna ha framtidsplaner bortom stunden här och nu. Jag är lyckligt lottad som kan staka ut vardagliga idéer om att måla väggar och ordna inför kalvningar. Alla har inte den möjligheten. Blir det sedan inte av så har jag i alla fall haft visioner och framtidstro och för mig har det både värde och kraft.