Då var det dags igen. Att prata om dödsolyckorna i lantbruket. Prata, prata, prata. Men vad görs egentligen? Svaret är väl det vanliga. Inte mycket. För man pratar inte om de verkliga orsakerna till problemen. 

Jordbruksverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram en strategi för att minska olyckor och säkra upp arbetsmiljön inom lantbruk och trädgård. Målet är att minska olycksfall och arbetssjukdomar samt att nå en nollvision för dödsfall. Gott så. Det var ju snällt av dem.

På ATL finns nu en artikel om Jordbruksverkets strategiarbete.

https://www.atl.nu/ny-strategi-for-saker-arbetsmiljo-inom-jordbruket

För den som inte är prenumerant kan jag berätta lite snabbt. Det rör sig om att man har undersökt, tittat närmare och kommit fram till, åter igen, som så många gånger förr, att lantbruket är farligt och att många dör.
För att råda bot på detta ska vi nu…. trumvirvel…. träffas och prata! Det är strategin som tagits fram. Det kommer förstås att dröja, strategier tar tid. Det ska rekryteras samordnare och utbildas handledare och grejer, men under 2024 minsann, då ska vi sätta igång. Sitta i erfagrupper och diskutera. Låta munnarna gå och sedan, förhoppningsvis, sluta dö på jobbet.

50 miljoner kostar det här strategiarbetet och för de pengarna har man bland annat intervjuat 10 lantbrukare och 13 branschrepresentanter. Man har även tagit del av projektet ”Är du säker” som drivs av arbetsmarknadens parter, vars material man eventuellt kommer att få använda i arbetet.  Kanske tas även ett rådgivningspaket fram men det är inte säkert. Det enda man vet är att företagarna själva får bekosta det i så fall.

”Det Jordbruksverket slår fast som förklaringar till att arbetsmiljön påverkas negativt inom jordbruket är långa arbetsdagar, stress och att många arbetar ensamma på gårdarna.”

Surprise! Som om vi inte visste det redan!
Såhär har det alltid varit. Samma förklaringar, samma orsaker. Det man inte pratar om är VARFÖR det är såhär. Varför jobbar folk långa dagar? Varför sliter många ensamma och varför upplever vi sådan stress? Jo, för att det är för dålig lönsamhet i branschen generellt. Det är vad det handlar om. Lönsamhet, lönsamhet, lönsamhet.

Ja, vi har valt en bransch med maskiner och djur och jo, det är farligare än många andra yrken. Ja, vi kan väl jobba med något annat om vi vill och j0, många av oss kan säkert prioritera bättre, lära oss mer och bli lite duktigare företagare också. Men trots allt. Det är ett faktum att lönsamheten ÄR låg i många lantbruksföretag. I andra branscher, med motsvarande ansvar, arbetstimmar och omsättning har företag sällan eller aldrig lika låg bemanning som inom lantbruket. Vi jobbar dessutom extremt långsiktigt och kan inte styra om och anpassa våra verksamheter till nya förutsättningar över en natt. Vi jobbar mot tröga regelverk och ägnar oss åt lokal produktion på en global marknad. Att dessutom ha ansvar för levande djur i en bransch där allt vi gör ifrågasätts och där vi ibland även utmålas som miljöbovar och mördare, det är ganska påfrestande för många.

Dödsolyckorna i lantbruket kostar samhället hundratals miljoner varje år. Kostnader som drabbar oss alla. Om vi kunde styra pengar från att prata, intervjua och utreda till att på något sätt agera vore jag ytterst tacksam. Det finns mycket att göra men låt oss slippa vinkeln att det skulle handla om att tala oss till rätta.

Här är några av mina förslag för en bättre arbetsmiljö och färre olyckor:

 – Krav på svensk mat i alla delar av offentlig sektor.
(För att minska importpressen och stärka svenska lantbruksföretags position och lönsamhet. Dessutom får fler äta tryggare mat som producerats värdigt.)

– Ursprungsmärkning överallt, från butik till restaurang och offentliga kök.
(Fokus på svenska produkter, ökad diskussion om olika produktionssätt och därmed ökad lönsamhet när fler förhoppningsvis väljer svenskt)

– Bättre kommunikation till allmänheten om lantbrukets arbete för miljön och hur klimatresultatet blir om vi flyttar all matproduktion utomlands.
(Hjälp fler att se värdet av den svenska maten och välja den)

– Subventionerade maskinkurser, särskilt för unga som är nya i jordbruket.
(Hungriga förare bör lära sig mer om maskinsäkerhet, ergonomi och arbetssätt.)

– Subventionerade kurser i djurhantering, särskilt för unga, nya djurskötare.
(I samarbete med erfarna kolleger kan man jobba med risker, planering och ensamarbete.)

– Utveckling av bättre utformade maskiner och redskap.
(Målet ska vara fler lösningar för att slippa lyfta, klättra och bära lika mycket i framtidens växtodling)

– Förenkling och nyutformning av sociala skyddsnät så de passar egenföretagare bättre. (Trygghet skapar säkerhet)

– Subventionerad avbytartjänst.

– Subventionerad rådgivning med fokus på BÅDE säkerhet och lönsamhet.

– Subventionerade HLR-kurser.

Det här var några tankar bara, spontant och skrivna i viss affekt. Nog fattar jag att det inte är enkelt och att Jordbruksverket inte ska fixa allt. Men vi behöver action, inte bara prat!

Med det sagt menar jag inte att erfaträffar skulle vara dåligt. Tvärtom. Det är jätteviktigt att träffas och prata med varandra. Lära känna och utbyta erfarenheter. Det är ju så man jobbar bort både machokultur och gamla föreställningar om hur mycket en riktig bonde ska jobba och slita.

Möten mellan människor är som murbruk i branschen och det ska verkligen inte underskattas. Men ett nytt strategiarbete för att minska dödsfallen borde innehålla mer. Mycket mer. Det behövs helt andra åtgärder för att stärka lönsamheten och minska olyckor orsakade av stress och ensamarbete.