Som befarat ledde de dåliga kalvmagarna för några veckor sedan till en hel del risiga lungor. Kalvarna blir nedsatta av diarréer och väldigt känsliga för andra påfrestningar, därav en ökad frekvens av lunginflammation under sådana perioder. Nu har det lugnat ner sig igen och alla mår bra. Så skönt. Med rätt behandling i rätt tid kan man lösa mycket men det är alltid påfrestande att gå igenom perioder med sjuka djur. 

Att djuren ibland blir sjuka och behöver behandling är något man inte gärna talar om när det gäller svensk djurhållning. Vi har överlag rekordlåg antibiotikaförbrukning och väldigt friska djur här i landet men självklart, precis som för människor, barn som vuxna, händer det att de drabbas av sjukdom. Virus, bakterier, parasiter, ja mycket av det som förekommer i naturen får vi handskas med bland produktionsdjuren.

Vi vill ju komma så nära det naturliga som möjligt och då kommer också risker. En kalv i en laboratorieren miljö, utan kompisar, väderomslag och risk för yttre smittohot kanske skulle klara sig från lunginflammation när resten av länet drabbas av RS-virus? Men hur bra skulle den skulle må för övrigt?
Den här balansgången är hela vår tillvaro i djurhållningen. Det naturliga kontra det konstgjorda. Naturen är ju förjävlig ibland, men en klinisk miljö är inte heller något för ett djur att leva i. Därför försöker vi lantbrukare skapa en sorts mellanväg. Vi skyddar djuren från sådant som skulle kunna skada dem i naturen (parasiter, smittor, rovdjur, svältdöd) men samtidigt vill vi låta dem leva ett liv som stämmer överens med deras instinkter och behov så långt som möjligt.

Skillnaderna mellan Sverige och andra länder när det gäller djurhälsa och läkemedel är många. För de som läser här och inte själva har insyn kan jag berätta om några av de viktigaste punkterna för att exempelvis hålla nere antibiotikaförbrukningen. 

1.Den svenska djurskyddslagen är sträng och tack vare den skapas en miljö för djuren där de har goda förutsättningar att hålla sig friska. Välanpassade stallar, riktvärden för ventilation och vatten, strikta omvårdnadskrav, ja allt sådant gör att vi mer sällan behöver ta till läkemedel för att våra djur ska vara friska. I länder där kraven är lägre blir sjukdomarna fler och därmed behandlingarna och risken för bland annat antibiotikaresistens.

2.Veterinärer i Sverige inte säljer läkemedel själva. Det här är viktigt för att jobba förebyggande och hålla läkemedelsförbrukningen på en låg nivå. I många länder är försäljning av medicin en viktig inkomst för veterinärer och det leder tyvärr till en mycket generösare förskrivning.

3.I Sverige invividbehandlas alla sjuka djur. Man ställer inga vaga gruppdiagnoser, ger antibiotika i förebyggande syfte eller behandlar ett helt gäng om inte alla har symtom. Journal ska föras över varje enskilt djur och det ska gå att följa symtom, diagnos, läkemedelsmängd och resultat till punkt och pricka ner till minsta milliliter.

Jag tycker att det är fantastiskt att få vara en del av en djurhållning i ständig utveckling. Vi har ett tydligt fokus på friska djur och svenska veterinärer är bra på att ta del av forskning och ny teknik. Vi bönder är inte heller dåliga på att gå framåt. Många av oss har till och med sprungit om den hårda, svenska djurskyddslagen. Mått på lösdriftsboxar till exempel, är ett område där många lantbrukare ger sina djur mycket mer plats än vad lagen kräver, helt enkelt för att det gynnar djurens välmående och skapar ännu bättre hälsoförutsättningar.

Bra va?