Det finns en ko som jag ömmar extra mycket för just nu. Lilla Esmeralda. Egentligen är hon ingen ko än, hon är fortfarande kviga, men jag längtar tills hon blir det. Hon är så ensam att jag knappt står ut. Vill att hon ska få sin kalv snart så hon har någon att vara med.

Hon kom hit i höstas tillsammans med tre andra kvigor. Två av dem hamnade i en grupp med yngre djur och den tredje flöt in i flocken som ingenting. Men så har vi Esmeraldastackarn. Någon kanske minns henne från när hon kom? Jag visade en bild och funderade på vad hon skulle heta? Jag tror någon föreslog Esmeralda i kommentarerna det är namnet som jag har valt.

Min mamma tyckte att hon skulle heta Grandma Grey men det är ju mer en cool mormor och inte en sån här liten skygg speta. Det vackra namnet Esmeralda får hon som smycke och tröst för jag tycker så himla synd om henne. Hon är ensam nästan jämt och har inte funnit en enda kokompis. Allra lägst i rang och även om de andra inte är utstuderat elaka mot henne så tvekar de inte att tränga sig före eller trycka till henne om hon är i vägen.

Ingen är intresserad och ingen vill hänga. Hjärtat blöder!

Avvaktande, ensam och törs inte tränga sig på när de andra har gått in för att äta. 

Nu längtar jag som sagt tills hon får kalven hon bär på. Då får hon en egen följeslagare och kanske även en starkare roll i flocken. Ibland blir det så när de kalvat. De kan tuffa till sig när de behöver skydda kalven och då kan de få lite mer respekt. Om inte annat kanske hon blir mer av en i gänget när hon blir mor som de andra.

När andra är mätta och det blir glest vid foderbordet får hon komma fram. Här ser hon i alla fall glad ut, det värmer.

Tills dess försöker jag skämma bort henne ibland och jag drömmer om att hon ska bli mer tam så jag kan klia och gosa varje dag som kompensation för all tid hon spenderar sist i kön och ensam utan vänner. Än så länge är hon ganska skygg och ingen charmjänta direkt, men jag ger mig inte.