Om man sparkar mot sin kalv blir det påföljder tills man lär sig. En av våra kvigor går med fläkband just nu för att underlätta diandet men snart har hon nog fattat galoppen. 

Kalvningen gick bra men att låta den lilla livet snutta på spenarna var visst värre. Kittligt och obehagligt men det är bara att vänja sig. Med lite hjälp går det bättre dag för dag.

De två dräktiga kvigorna vi köpte i höstas är robusta och fina. En av dem är Pongomamman som jag skrev om tidigare och den andra är en brun herefordkorsning. Båda har fina juver och har knutit an till kalvarna bra. Enda kruxet är det här med maten för en av dem. Hon bryr sig om kalven, slickar på den och låter den komma fram till juvret. Men när den sedan början dia, ja då smäller det. Hon sparkar till eller går snabbt därifrån.

Vi har fått sätta fast henne i låsfronten några gånger om dagen och låtit kalven komma fram. Sedan har vi kliat, hållit svans och knutit upp ben utan att nå någon riktig framgång. Nu har vi satt ett fläkband så hon inte kan sparka så högt och det har gjort att vi nog kommer nå frivilligmatning snart. Kalven får dia ordentligt på alla spenar nu och kon verkar acceptera det mer och mer.

Lite begränsad i rörligheten är hon förstås men har inga problem att gå, stå eller lägga sig. Det går långsammare att ta sig fram men det är ju en fördel om man har en kalv som ska hinna ta för sig.

Än så länge sker det mesta diandet när kon är fastlåst men jag spår att det kommer att funka frigående innan veckans slut. En fördel är att kalven, en kviga, är så framåt och duktig. Inte avskräckt alls trots att hon fick några fula sparkar i början. Väldigt söt dessutom.