Det är pinsamt att vara människa. Eller hur? Vad mycket man gör som aldrig borde få se dagens ljus. 

Nyss ramlade jag utanför sjukhuset, snavade rätt ut i gruset från en gångväg och slog upp knät. Som vanligt var skammen större än smärtan. Varför är det så, att det vid fyrtio års ålder fortfarande är så pinsamt att ramla offentligt?

Ibland skäms jag fast jag är helt ensam också. Som härom morgonen när jag bar skitvatten från en av de mindre gödselplattorna och tippade i brunnen. Jag använde sopcontainern för att få med så mycket som möjligt och när jag tippade var jag lite för våldsam. Det blev en hård splash tillbaka på traktorn, som en bajsbombsrekyl rätt in i rutan. Hur reagerade jag? Jo, jag trodde att jag blev skjuten! Hur pinsamt är inte det? Att det första man tänker när något träffar ens framruta är att man blir attackerad med handeldvapen? Hemma på gården, långt ute på landsbygden, klockan kvart över fem på morgonen? Jag måste ha sett för mycket på Netflix.

Annat pinsamt som kan hända i den här branschen är att sjunga högt och dansa till musik i Peltorkåporna, fullständigt ovetandes om att någon står i ladugårdsdörren och flinar. Eller när man tittar upp från en fastfrusen port som man slagit med järnspett och skrikit könsord åt, bara för att upptäcka att man har en okänd barnfamilj på besök?

När jag var yngre kunde det vara pinsamt att köra traktor också. Åtminstone inför publik. Vad man än skulle göra, hur många gånger man än lastat pallar, backat med släp eller kopplat redskap utan minsta bekymmer kunde det gå så mycket sämre bara för att någon kollade på. Nu är jag för gammal för sådan nervositet och då flyter det bättre. Och vad gör det förresten om man måste ta om någon gång då? Just det, ingenting alls.

Dessutom är det inte lika intressant att stirra på kvinnliga traktorförare längre. Förr, när det fanns färre av oss kunde det gapas och förundras en hel del.
”Är det någon hemma som kan lossa?” frågade alla chaufförer som kom med gods, och så tittade de sig runt, liksom bakom mig, i väntan på att en redig karl skulle materialisera sig ur tomma luften på gårdsplanen. När man sedan var klar med den där lossningen kom alltid ett ”Det gick ju bra det där!” Med stor förvåning och enorm lättnad, som om de väntat sig alla möjliga haverier och en sprängd lastbil.

Frågar man mina barn är jag förstås pinsam vad jag än gör. Då svarar jag att det är mitt jobb och att man ska göra det man är bra på. Tur att de håller på att bli stora nu, för med mognad kommer insikten om att var och en får skämmas för sitt. Och det gör man. Ack vad man skäms ibland. Bara för att man finns till!