Tänk så det kan gå. Just när jag var som mest rädd för att bli ett med asfalten i Göteborg ringde telefonen och jag fick ett mycket trevligt erbjudande. Ett gårdsbesök och några timmars bondehäng! Kan ju inte bli bättre för en kokvinna i exil! 

Tack vare den här bloggen har jag träffat många nya människor och inte minst bondekollegor runt om i landet. Besök blir inte av så jätteofta men kontaktnätet har definitivt blivit större och vännerna fler. I måndags var det dags för en utflykt så jag tog jacka och väska och hoppade glatt på tåget till Kungsbacka. På stationen blev jag upphämtad av traktens egen köttleverantör Benny och sedan blev det blonde d’Aguitaine för hela slanten.

Våra avelstjurar Leif och Micke samt Elvis som jag inte har presenterat än var och är av rasen blonde d’Aguitaine. Vi halkade in på det spåret tack vare Jenny i Brattås och det är otroligt fina köttdjur av franskt ursprung. Vi håller fortfarande på att hitta rätt i avelsdjungeln med vår blandbesättning men att satsa på tyngre, riktigt köttiga raser på tjursidan känns som ett bra koncept överlag. Därför var det extra kul att bli bjuden till en gård med just den här inriktningen.

Först åkte vi en sväng till Ica Kvantum och kollade in köttsortimentet från Bennys gård. Jämn kvalitet, regelbundna leveranser och bra samarbete med köttansvarige Bruno är visst ett framgångskoncept. Köttet från Bennys djur säljs under varumärket Kungskött och allt kommer från hans blonde d’Aguiatinetjurar.

Hemma på gården Isakstorpet blev det ögongodis. Nästan så man ville ta fram en Baden-Baden, lite ost och vin och bara njuta av åsynen!

Benny har en mindre dikobesättning samt tjurar som han köper på hösten och slaktar när de kommer upp i rätt vikt. Jag fick lära mig mycket nytt om Blonde-rasen och kanske främst vilken tillväxt man faktiskt kan få upp med raser som är bra på att sätta muskler. Tjurarna jag träffade var unga men redan välväxta och tunga med hög köttprocent. Ett resultat av både rasens förutsättningar men också Bennys sätt att utfodra och sköta dem utifrån deras potential.

En mindre vom gör det svårare för den här rasen att omsätta grovfoder till muskler tillräckligt snabbt. Därför har Benny vid sidan av rundbalsensilage mött upp med fri tillgång på en kraftfoderpellets efter eget recept, något som gör att djuren hinner växa rejält i kött och blir klara för slakt kring ett års ålder.

Biffiga och fina och väldigt lugnt i grupperna var det tack vare genomtänkt hantering och ständig tillgång på foder.

Titta på låren och rumporna. De är stiliga så de förslår de här franska, tunga raserna. Och de ståtliga nackarna hos de lite äldre djuren. Visst saknar man Leif när man ser dem?

Benny skrapar gångarna och strör med halm några gånger i veckan och tjurarna får då gå ut i hanteringsfållan så länge. En enkel och välplanerad grindfålla, och när djuren ska till slakt har de vanan inne efter massor av turer och allt går stressfritt vid lastningen. Kul att se och jag blev inspirerad att åka hem och hanteringsträna våra tjurar mer samt att klura på lösningar för grindramar som jag ska be Danne svetsa.

Hos korna fanns ståtliga damer och små men redan välformade tjurkalvar. Ett minus med rasen är förstås hornen men man kan inte få allt. Benny berättade att den pollade grenen av blonde är lite vekare byggd än dem med horn så man får välja sin väg utifrån det som passar bäst för den egna gården. Välbyggda, rymliga kor med bra juver och spenar levde livet i solskenet. Och så kalvarna förstås. Så snygga.

Synd att det är så svårt att knöla ner nötkreatur i resväskan!

Innan hemfärd blev jag bjuden på middag och inte vilken middag som helst. Gårdens egna Blondeburgare stod på menyn och det smakade alldeles utmärkt!

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst här men jag måste väl någon gång hejda mig. Sammanfattningsvis kan jag meddela att intresset för rasen Blonde d’Aguitaine inte direkt har minskat för min del efter detta. Vi har ju redan facit i form av fina avkommor efter Leif och Micke men nu har jag lärt mig ännu mer och har en hel del klurigheter att fundera på.

Sist men inte minst förstås, tusen tack Benny! För att du hörde av sig och bjöd in så generöst och för en supertrevlig eftermiddag! Nu sitter jag på tåget norrut igen och i morgon ska familjen få smaka på Isakstorpets egen falukorv!