Det känns som att jag har flugit upp i en orkan och sedan ramlat ner igen med ett saligt leende på läpparna. Livet är så vackert. 

Jag har goda skäl till att det har varit tyst på bloggen de senaste dagarna. Vi har nämligen firat bröllop i släkten och det var ingen liten grej kan jag lova. Min syster gifte sig i lördags och det var bland det bästa jag har varit med om. Allt, från förberedelserna till själva vigseln, festen och att att röja efteråt, var ren lycka. Så många känslor, så fina tal, varma skratt, drinkar, dans och…. ja, det var verkligen en nära livet-upplevelse!

Vackert och stort, alla var så fina mot varandra och tårarna bara sprutade stup i kvarten. Gick inte ett hejda. När ska man lära sig att ta med sig näsdukar i handväskan? Eller en frottéhandduk?

Jag är så himla glad för min syster och svågers lycka och det liv de skapat åt sig. Och att de bjuder in och delar med sig så frikostigt. Jag är även omåttligt stolt över mina kärleksfulla barn som var med och förberedde allting, ordnade underhållning, skapade tidernas tårta och agerade toastmadams med största bravur. Det går inte ens att beskriva, det var bara så fantastiskt allting.

Det blev nog extra starkt också, att fira kärlek och glädje, när livet varit så skört länge, med mycket sjukdom och oro som det varit för oss. Man lär sig att inget, absolut inget, går att ta för givet. Man blir ödmjuk och hudlös av det. Och så galet glad över hur fint livet är mitt i allt.

I mitt känslomässigt urlakade tillstånd har jag nu jobbat på hospice två kvällar i rad men från och med i morgon blir det gården för hela slanten. Danne har haft mycket att göra men han har varit väldigt fin mot mig och sett till att jag kunnat ägna mig åt bröllopet utan att behöva tänka på hemmajobb de här dagarna. Mycket uppskattat och jag tror jag vill ta hela världen i famn just nu.