Kanske inget skörderekord men nog har det gått bra med spannmålen. Så bra att man kan andas med magen emellanåt redan i september. 

Sällan har vi fått hem all säd och kunnat bala ihop halmen under en så komprimerad period. Regndagarna har varit få och arbetet har sällan behövt så still. Slitigt förstås, för Danne framförallt, men spannmålsstressen har varit avsevärt mycket lägre än vanligt för oss alla.

Nu är vi klara med tröskningen och halmen, alla balar ska bara köras hem bara men det är nog snart gjort det med.

Mycket halm och torr halm är inget vi är bortskämda med direkt men plötsligt hände det. Just halmen blev väldigt bra i år och det känns både tryggt och roligt.

Jag frågade glatt Danne om han trodde att det här är det man brukar kalla ”det goda året”? Alltså ett år när naturen samarbetar lite extra på en eller flera fronter. Då svarade han att jo, kanske det, men i så fall betyder ju det att vi har minst fem års helvete framför oss till nästa gång det händer…

Tack för den liksom! Här försöker man jubla lite och så blir man nedtagen på jorden igen i ett nafs. Han är verkligen optimistisk och har oerhört mycket carpe diem i sig min man, eller hur?

Men men,  jag antar dessvärre att det ligger en del i hans resonemang. Bara att passa på att glädjas med andra ord.