En klantig grej kommer sällan ensam. Hur tänkte amerikanerna? Och hur tänkte jag? 

Först blir Trump president i USA igen och det är ju ofattbart klantigt av det amerikanska folket. Sedan åker jag fast för fortkörning och det är också klantigt fast på en annan och för världsfreden mycket mindre riskfylld nivå.

Jag vet inte om det är någon mening med att kommentera det omtalade valet over there men jag måste ändå yttra någon sorts åsikt tycker jag. Eller åsikt förresten, det är väl mer en känsla. Känslan av uppgivenhet. Jag är så uppgiven nuförtiden eftersom så mycket är så himla skevt.

Vad är det ens som pågår runtomkring oss? Kan man få veta det? En kriminell dåre som skämtar om att skjuta journalister får bli president i världens största demokrati? Aborträtten är hotad igen på olika håll och afghanska kvinnor får inte ens prata? Barn dör i krig framför våra ögon och det är allmänt jävligt överlag? Vad är väl en fortköringsbot i sammanhanget? Ja, förutom klantigt då? Precis, ingenting alls.

Tur att det finns kvigor att klippa och foder att blanda. För hur sjukt det än är och hur osäker världen än känns så är det väl bara att kämpa på antar jag. I sin egen lilla tillvaro. Det återstår att se hur vi i Sverige och vi inom lantbruket kommer att påverkas av det nya ledarskapet i USA, men nog måste man ändå, rent medmänskligt få beklaga att det ser ut som det gör. Att så många amerikaner verkar tänka så kortsiktigt och att vi tycks gå mot en mycket hårdare och kallare värld. Var är förnuftet och respekten för det som tidigare generationer kämpat för i demokratins och jämställdhetens namn? Och var fan är ansvaret för nuläget och framtiden?