Skolskjutningen fick nog fler än mig att tappa fart och jag känner mig fortfarande ledsen över att vi verkar gå mot ett mer stängt och låst samhälle.
Skönt på många sätt att leva med djur som inte har en aning och bara vill ha sin mat och sin vardag. Och som ställer till det ibland och får en att tänka på annat. 

De senaste dagarna har bestått av bland annat djurflytt från kalvladugården, fix med traktor och hämtning av nya kalvar. Jag har även jobbat på hospice och i morgon ska jag till optikern. Eller poptikern som Madde sa, min söta kompis som under en period hade glasögon med garn runt huvudet istället för skalmar.

En som till skillnad från mig ser väldigt bra och hittar minsta kryphål i tillvaron är kvigan Siv vars hyss jag berättat om tidigare. Idag lyckades hon rymma och släppa ut alla andra kvigor igen och nu fick vi faktiskt nog. Hon fick flytta ner till korna för det är ändå där hon kommer att hamna sedan.

Hon ska få gå med tjur till sommaren och förhoppningsvis bli kvar som ko sedan (må högre makter hjälpa oss, hon kommer bli så jobbig). Därför tyckte vi att det var lika bra att hon flyttade in redan nu. Mycket mer rymningssäkert och bättre för de andra kvigorna också. Hon hade växt om allihop och roffade alltid åt sig mest mat.

Varför är det ofta de jobbiga jävlarna man gillar mest? De som får en att slita sitt hår mellan varven? Jag vet inte men de får ofta en speciell plats i hjärtat.

Siv, Kjellina, Ronja, Ellie…. ja, de flesta favoriter är faktiskt egensinniga och lite (eller mycket) krångliga på olika sätt. Ungefär som många av de människor man gillar.