Jag hade en så himla bra känsla för det här. Och så blev det bara pannkaka av alltihop. Lantbrukslivet i sitt tristaste.  

Livia började kalva igår, ja det berättade jag ju. Hon var sist ut av alla och är en speciell kviga i vår besättning. Hon föddes i en snödriva och klarade alla möjliga utmaningar som liten och självklart vill man tro på en solskenshistoria. Att hon skulle få finaste kalven, må superbra jämt och bli en perfekt ko i sinom tid.

Tyvärr kom Danne med dåliga nyheter vid kvällskollen. Bara ett par minuter efter att han gått ut genom dörren ringde min telefon och han berättade att kalven var gigantisk och satt fast.

Stackars, stackars djur ute i naturen som inte kan få hjälp vid svåra födslar säger jag bara. Om Livia hade varit en älgko hade hon med all säkerhet dött en smärtsam död med en jättekalv hängde halvvägs ute. Den satt så hårt och var så stor att vi till slut fick ringa till Stefan och be om draghjälp. Vi kämpade med kedjor och rep medan Livia krystade allt hon kunde, och när Stefan kom hit och vi blev tre lyckades vi äntligen. Kalven kom ut, en stor kviga var det, och tyvärr redan död. Men Livia klarade sig åtminstone och det var det viktigaste just då.

Idag har Linnea skött om henne och sett till att hon fått en egen kupé med mat, vatten och vila. Hon har ont och är svag i bäckenet så hon får ha fläkband ett tag och vila sig i form med full service. Förhoppningsvis repar hon sig snabbt, hon är ju frisk och stark i grunden, och när jag tittade till henne nu ikväll såg hon riktigt pigg ut där hon låg och idisslade.

Tack och lov för bra hjälp omkring oss.