Kanske är jag bara avundsjuk och lite bitter men jag får irritationseksem när jag hör Alexander och Alexandra Ahndorils sommarprat.

Såhär. Det är välsmort och snyggt förberett. Ett proffsigt manus signerat succéförfattarna bakom deckarpseudonymen Lars Kepler.
De läser tillsammans upp sommarpratet som handlar om deras författarliv och varvar ord och fyller i meningar hit och dit. Både lättsamt och äckligt självbelåtet blir det genom att den ena fnissar och lägger in småkommentarer hela tiden när den andra pratar.

Det flyter fint förstås, det är en slipad, intellektuell författarduo som är i farten. Men jag måste andas i fyrkant med jämna mellanrum, eller rättare sagt genom hela programmet. För det är inte helt lätt när två självgoda konstnärssjälar berättar om sin fantastiska kärlek vid första ögonkastet och om ett obändigt kall att skapa, skriva och ”gå in i processer”.

Det som stör, förutom deras sliskiga nöjdhet med sig själva och sina liv, är att det är så himla mycket med allt. De här människorna förstår ni, har haft tusen låglönejobb för att försörja sina konstnärsskap, läst alla böcker på biblioteket, varit så fattiga att de svimmat av svält och dessutom råkat på olika seriemördare när de varit ute och rest.
När de mot slutet berättar om renoveringen av en stuga på landet, och kallar en grävmaskin för grävskopa, ja då hatar jag dem för en stund. Konstnärselit från Stockholm som kommer ut på byn och gräver av ledningarna. Allt medan de skrattar och ojar sig för åh, vilket liv de lever hela tiden. Giv mig styrka (eller åtminstone en kudde att skrika i)…

På två ställen är sommarpratet mer ödmjukt och det skapar viss jämvikt i all belåtenhet. Det ena partiet handlar om Ingmar Bergman och det andra är en mogen insikt om att de inte bidrar med något som är primärt viktigt för människor, som mat eller tak över huvudet. Men att kultur och konst ändå kan vara ett värdeskapande kall. Att de nämner det här visar lite självdistans och gör mig fredligare inställd till detta irriterande välgjorda sommarprat. För det är ju bra förstås, hur ogärna jag än vill erkänna det, och Keplerböckerna är ännu bättre.

Som sagt, kanske är jag bara avundsjuk på dessa fria själar?

Snabbt om Alexander och Alexandra Ahndorils sommarprat 24/6

Bäst: Tajt manus och bra lösning på utmaningen att vara två sommarpratare i samma program.

Sämst: Odräglig självbelåtenhet och de där hemska fnissen och inläggen i den andres repliker.

Lantbruksreferens: Ingen direkt referens men jag känner starkt med de stackars bondekollegor och andra landsbygdsbor som behövde bevittna när denna bohemfamilj försökte dränera och byta takåsar med sina konstnärsfingrar.

Igenkänning: Inte mycket men i ett annat liv kanske man hade varit en sån där odräglig kulturelitist. Hemska, hemska tanke.

Musikval: Blandade val som passade väl in i berättelsen. Folkmusik, pop, franskt.

Känsla: Provocerande.

Helhetspoäng: 4 ensilagebalar av 5 möjliga. Vill knappt erkänna det men det är trots allt en intressant författarduo och en väl berättad story. Att man blir provocerad är ju dessutom en kvalitetsmarkör i sig.

Bästa citat: ”Vi behövs inte, vi bidrar inte med något uppenbart nödvändigt, som mat, värme eller säkerhet. Men trots det har konstnärer av alla slag alltid funnits”