Vilken ynnest det var att möta före detta elitidrottaren Ludmilla Engquist. Att få ägna en timme åt att lyssna på en människa som känns så äkta. Trots att hon under hela sitt liv antagit olika roller för att passa in. 

Vi får hela historien i det här sommarpratet. Ett idrottsliv och ett människoliv. Framgång och fall, sorg, sjukdom, våld, kärlek, skratt och ett enormt självhat. Ett liv där prestation varit drivkraften i så många avseenden, på både gott och ont.

I detta sommarprat får vi följa med till Sovjetunionen där Ludmilla som barn blev idrottare för att hjälpa till att försörja sin familj, vilket hon kunde om hon presterade bra. Eller rättare sagt bäst. För det var bara bäst som räknades. Hon gillade det inte, hatade till och med friidrotten men hon gjorde jobbet och berättar om det avskalat och utan åthävor.

En flykt från en våldsam relation med sin make och tränare tog henne från hemlandet och vidare till Sverige. Resten vet vi en del om. Hur hon blev årets idrottare, kvinna, hjälte och alltihop tack vara sina idrottsprestationer och den kärlek hon visade sitt nya hemland. Med blågult nagellack och dalahästörhängen häcklöpte hon rätt in i mångas hjärtan där på 90-talet.

Ludmilla Engquist berättar om hur svårt det var att göra rätt som ny i Sverige. Hon menar att vi svenskar tycker en sak, gör en annan och säger en tredje. Det är ganska tänkvärt och jag förstår att hon inte hade det helt lätt alla gånger. Men älskad och hyllad blev hon, även om hon själv aldrig riktigt kunde njuta och ta det på allvar.

Längre in i programmet berättar hon om allt det svåra, om när kroppen till svek, karriären föll och dopingskandalen kom. Hon tar ansvar för allt och förklarar så enkelt och fint. Utan omskrivningar och beskyllningar.

Jag säger tack till Ludmilla Engquist för detta fina sommarprat. Om att vara människa och leva ett väldigt ovanligt liv och fortsätta vara så vanlig och mänsklig.

Snabbt om Ludmilla Engquists sommarprat 25/6

Bäst: Ärligheten och styrkan hon förmedlar.

Sämst: Lite väl krasst kanske, trots att det samtidigt var väldigt öppet och bussigt. Svårt att förklara.

Lantbruksreferens: Ingen. Men det där med att bita ihop och bara göra jobbet känns igen från bondelivet. Ska tänka på Ludmilla nästa gång jag blandar foder med hög feber eller spyr i mockrännan.

Igenkänning: Den krassa men ömsinta acceptansen hon har känner jag att jag får mer av ju äldre jag blir. Livet är som det är, förjävligt ibland och fantastiskt andra gånger. Man får göra så gott man kan och fortsätta framåt. Alltid.

Musikval: Passande för handlingen, lättlyssnat.

Känsla: Respekt

Helhetspoäng: 4 ensilagebalar av 5 möjliga.

Bästa citat: ”Vi mår så länge vi lever, bra eller dåligt spelar liten roll”