Kanske är det för att jag gillar Morgonpasset i P3, kanske är det bara förvånansvärt bra. Jag trodde inte att jag skulle uppskatta att höra ett helt sommarprat om Linnea Wikblads separation men det gjorde jag. Jag har till och med tänkt en del på det i efterhand. På kloka saker hon sa när hon inte var så P3-tramsig för en gångs skull. 

Linnea Wikblad är kul. Hon är också slipad och vet hur man fångar lyssnares uppmärksamhet efter många år som radiopratare. Säger man radiopratare förresten? Eller är det att lite som att säga städtant istället för lokalvårdare? Jag vet inte men hon jobbar i alla fall med att underhålla sjukt många människor i ett morgonprogram och det är ofta roligt.

I sommarpratet blir det lite mer på djupet än man är van vid med Wikblad. Inte bara det faktum att hon berättar om en oerhört tuff tid i livet, att bli lämnad av sin partner efter många år, som nästan fyrtioåring med sommarstuga och vuxenliv och allt vad det är. Hon ger även en bredare bild av sig själv än den man hör och ser i radio och TV. Hon bjuder in på ett moget och fint sätt.

Så till själva temat, det jag inte trodde att jag skulle uppskatta. Jag undrade i min självgoda enfald varför hon skulle gräva så djupt i något så pass vanligt som en separation? Herregud, de hade ju inte ens barn? Det är ju inte skelettcancer precis. Tänkte jag som aldrig varit med om samma sak.

Sedan tänkte jag lite till och skämdes.  Att låta en dumpning få detta utrymme, ett helt sommarprat, är ju himla fint ändå. Lidandet, kaoset, blir berättigat, för det ÄR ju ett lidande och ett kaos. En totalomvälvande katastrof och varför skulle det inte få vara det? Varför har vissa livstrauman högre status än andra? Varför anses det automatiskt värre att drabbas av sjukdom och olycka än att bli lämnad av den man älskar efter tjugo år tillsammans?

Ett sommarprat som får en att fundera och skrapa på sin egen trångsynthet är bra och även om det inte är det bästa jag hört är det tänkvärt och vackert. Stort att ge erkännande och utrymme åt en sorts sorg som annars så ofta täcks över och förminskas:  ”Det var nog lika bra”, ” Han var ändå inte värd dig” och ”Det här kommer att leda till något ännu bättre sedan” är kommentarer man ofta hör när ett relationsliv slås i spillror. Tänk om man pratade på samma sätt om leukemi?

Hopp finns också med i det här sommarpratet och det blir fint och nyanserat när Wikblad berättar om förvirringen i att bli kär igen medan man sörjer sin förra livspartner. Ärligt och modigt på något sätt. Säkert många som känner igen sig.

Snabbt om Linnea Wikblads sommarprat 28/6

Bäst: En ny, djupare sida av denna tramsmaja. Samt ärligheten kring bekräftelsebehov och hur vidrigt nyförälskade människor beter sig.

Sämst: Tänker lite på den där stackars föredettingen… Det blir ju verkligen en one way story. Även om hon inte pratar skit om honom, snarare tvärtom.

Lantbruksreferens: Ingen, men jag vet att Linnea Wikblad älskar kor.

Igenkänning: Att leva i lång relation.

Musikval: Bra! Flera gamla bangers som man glömt att man älskar.

Känsla: Överraskande tänkvärt.

Helhetspoäng: 4 ensilagebalar av 5 möjliga.

Bästa citat: ”Människan är en herrgård, ett slott med hur många rum och flyglar som helst”