Varför utsätter man sig för saker som får en att gråta i flera timmar? Så man är helt slut efteråt och skulle behöva rullas in i bomull? Jo, för att det är så himla underbart.

Min käre bror ordnade så jag fick se musikalen Kristina från Duvemåla igår och vad ska man säga? Jo ett, att det är en dröm jag haft sen den spelades på Helen Sjöholm-tiden och jag var ett litet barn med gammal själ som läste Utvandrarna-sviten på högstadiet. Och två, för att man helt enkelt inte får missa när en så stor produktion går i ens egen hemstad. Med så proffsiga skådespelare och så fin orkestermusiker att man smäller av.

Jag grät redan till Duvemåla hage och sen bara fortsatte det. Ung kärlek, mogen kärlek, kärlek till barn som dör och barn som lever. Kärlek till ett hemland och kärlek som tar livet av kvinnor när den leder till ännu fler barn.

Skona mig! Jag paller icke!

För att göra saker ännu värre började jag lyssna på böckerna igen i morse. Vilhelm Moberg är en underbar motvikt till allt massproducerat Storyteltrams och med minnet av musikalen i bakhuvudet är det bara att njuta. Priset är dock att man blir så berörd att man måste skrika ” Jag tyar inte mer!” emellanåt.

Foto: Lia Jacobi och Kristoffer Lönnå