Ibland måste man våga. Andra gånger får man nöja sig med en våg. Vi har länge velat ha en men det har liksom inte blivit av förrän nu. 

Förrförra veckan blev den levererad. Lillvågen våran. Utan el och wifi och annat krångel, bara gammal, hederlig mekanik. Idag monterade vi själva vågdelen på den här buren och testade funktionen.

När vi frågade om frivilliga var det många som verkade pepp.

”Jag kan ställa upp! Jag med! Och jag!”

Först ut var jag själv men det finns det ingen bild på.  Jag vägde 66 kg med kläder och stövlar, vilket är fullt rimligt dagen efter ett redigt julbord. Sedan var det Dannes tur.

Tycker han sitter ganska bra där. Så man vet var man har honom. Kanske kan jag ställa in honom där om han måste avgiftas från dräneringssug eller byggmani framåt våren?

Till sist, när vi lekt färdigt, hittade vi en lagom frivillig kalv som vi först kontrollmätte med måttband. Den låg på över hundra kilo och vi visste redan innan att viktbanden blir svåra att förlita sig på när de kommer upp i de vikterna.

Och mycket riktigt, det skiljde en del och viktbandet visade sig vara en aning för generöst. Den här kalven vägde mindre än vad måttet visade, vilket är bra att veta när det gäller avvänjning och tillväxtprognos.

Nu kan vi på ett enkelt sätt väga inköpta kalvar om det behövs och hålla bättre koll på när det är dags att dra ner på mjölkgivan. Vågen är smidig och enkel och klarar vikter ända upp till 200 kg. Ett bra köp tror jag!