Nu är svenskt kött till och med ett ämne för ekonyheterna i P1. Igår pratades det om hur köttbristen har lett till högre priser, både i butik och till oss bönder. Om vi skär guld ute på gårdarna just nu? Nej, tyvärr, matproduktion är en mycket mer komplex utmaning än så. 

Att det är brist på kött är inte så konstigt. Vi har haft mjölkkris, extremväder, prisuppgång på insatsvaror och generellt dålig lönsamhet i branschen. Lägg där till en hög medelålder bland svenska bönder och stora svårigheter för den som vill ta över en gård så får man det här resultatet.

Nu pratas det om självförsörjning och beredskapslager men för bara något år sedan var var svensk matproduktion något man bara fnyste åt från politikerhåll. En ickefråga och en obetydlig del av svenskt näringsliv tycktes det. Maten fanns ju att importera och vi bönder var andra klassens företagare, om ens det. Nu har det svängt och kanske behövs det krig och hot i grannträdgården för att ett land som vårt ska vakna till. Tyvärr räcker det inte att börja uppskatta det vi bönder producerar. Man måste till handling också, och man måste förstå att det tar väldigt lång tid.

En gård utan generationsskifte vid horisonten, driven av en äldre lantbrukare under press av långvarigt dålig lönsamhet, kostas inte på några stora investeringar. Det innebär att om någon ändå skulle vilja ta över gården så krävs ett gigantiskt kapital för att bygga upp en modern, lönsam verksamhet. Att som ung gå till banken och be att få låna till en sliten gård är inte lätt. Det blir inte enklare av att man behöver stora kapital för uppbyggnad av ett företag i en utskälld, negligerad bransch med taskigt ekonomiskt utbyte och långa ledtider från investering till avkastning.
Unga är inte så intresserade av att jobba hur som helst heller. De är smartare än så och kräver förutom hyfsat betalt ett fungerade familjeliv och någorlunda rimlig återhämtning. Med dagens förutsättningarna är det därför ganska få som står för föryngringen i det svenska lantbruket.

Mjölkproduktionen är motorn i lantbruket och det glöms bort i debatten ibland. Nu pratas det om köttbönder och det viskas till och med om ett förslag om dikostöd. Bra, och kul att vi med köttgårdar också ses som viktiga. Men det finns ett stort problem och det är tiden. Att producera mjölk är en långsiktig historia med djur som ska växa upp, mark som ska skötas och ett avelsarbete som tar många år. Men det blir trots allt mjölk i tanken och mat till konsumenterna hyfsat fort med lantbruksmått mätt.

Köttproduktion är ännu långsiktigare och därmed ännu svårare att punktstyra lite snabbt när det börjar fattas i kyldiskarna. I vårt fall till exempel, köper vi en treveckors kalv som ska växa och äta i nästan ett och ett halvt år innan den blir mat och intäkt. Det är lång tid av enbart kostnader kan jag lova. Det gäller att ha hållit på ett tag och fått snurr och flöde i produktionen om man inte ska ha enbart röda siffror. En diko tar ännu längre tid på sig för hon ska först växa upp från kalv, gå dräktig i nio månader för att själv få en kalv som sedan ska äta, växa och kosta för att till slut blir kött och intäkt. Typ tre, oftast fyra år senare. Sug på den politiker, och tro att det går fort att rassla fram mer svenskt kött i oroliga tider

Vad jag menar är följande. Vi behöver en stark mjölkproduktion OCH riktade insatser för köttgårdar. Det är från mjölkgårdarna en betydande del av det svenska köttet kommer, både direkt i form av kor som går till slakt och indirekt i form av de tjurar och icke rekryterbara kvigor som säljs och föds upp på köttgårdar. Allt smälter samman och man kan inte diskutera kött utan att diskutera mjölk. Dikostöd, absolut, det är otroligt välkommet, men man måste se hela bilden. Det måste bli mer lönsamt att driva lantbruk, oavsett produktionsinriktning.

Så det här med att vi köttbönder får mer betalt för det vi levererar nu när det är brist? Ja, absolut, det är ju så det funkar med tillgång och efterfrågan. Men faktum är det finns en annan ände på repet också. Inköp av kalvar till exempel, är också en fråga om tillgång och efterfrågan. I ett läge där mjölkproducenterna haft flera stålbad och djurantalet minskat drastiskt nationellt är djur som ska födas upp till kött också en bristvara. Med påföljd att de blir extremt dyra. Summan av kardemumman är att priserna har gått upp. På alla håll. Inte bara i ena änden. Ja, vi får mer betalt för köttet idag jämfört med för några år sedan, men att köpa in djur har aldrig heller varit så kostsamt som nu.

Samma ekonomiska läge ungefär, fast med mindre svensk mat och allt färre som ska producera den. Frågan är vad vi som land vill göra åt det?