Påsken är trötthetens högtid. Synd bara att den sammanfaller med kalvningssäsongen så man inte kan vila så mycket. 

Jag är alltid dödstrött under påsken. Oklart varför men det är bara att acceptera. I år känns det extra slitigt eftersom vi har babyboom och flertalet djur som behöver hjälp och stöd stup i kvarten.

Vi köpte ett gäng dräktiga kvigor i vintras, något vi undvikit hittills till förmån för äldre djur som redan visat prov på gott moderskap. Nu hade Jenny en grupp som hon kunde sälja och då ville vi såklart inte säga nej. Pigga, fina tjejer men ack så oerfarna förstås. Det gäller att vara väldigt uppmärksam nu när de blir mammor för första gången.

Tack och lov har de kalvat utan problem men det är inte lätt att vara ny på jobbet. Särskilt inte när det gäller föräldraskap. Som orutinerad mor kan man råka glömma bort sin avkomma ibland. Man kan blanda ihop den med någon annans eller inte fatta kopplingen mellan mat och överlevnad. Det kan också hända att man gömmer undan den så bra att man inte hittar den igen och får vrålpanik med jämna mellanrum.

Att få en kalv som är yttepytteliten gör inte saken lättare, den kan ju råka försvinna i en vindpust!

Den senaste veckan har vi hjälpt till att sammanföra kalv och spene samt utbilda kalvar i sugteknik och kvigor i stillastående och mjölksläpp. Vi har mjölkat ur och matat med sond, värmt frusen råmjölk, fått råmjölk från grannbonde samt stödmatat x antal liter åt höger och vänster.

Jag är ganska less just nu men har tyvärr inte råd att döma någon. Jag har trots allt glömt ett av mina egna barn på kyrkogården en gång, och ett annat råkade jag kasta en kniv på. Så jag antar att det bara är att fortsätta visa förståelse och tålamod.