Här ligger jag och lurar bakom den sjunde luckan. I en ung mammas famn. Var pappa befann sig när bilden togs vet jag inte. Troligtvis på något bygge någonstans.

Jag blev alltså TRETTIOFEM år gammal just idag. Scary shit!

Jag tycker trettiofem låter mycket äldre än trettiofyra. Men det ska nog gå bra det här också. Främst för att jag inte har något val. Och även för att det är fruktansvärt tröttsamt med folks åldersnojor. Så jag besparar er det och gör som Kaj Pollak och väljer glädje. Glädje över att ha levt i hela trettiofem år.  Det är ju inte alla som får det. Och för att jag än så länge är frisk och stark.
Dessutom tycker jag att mycket blir bättre och bättre med åren. Kanske fortsätter det så hur länge som helst? Då finns det ju inget att oroa sig för!

Nu minns man ju inte hur det var att vara pytteliten, men jag tänker att mitt liv troligen är roligare och bättre som medelålders än som nyfödd. Jag hade så ont i magen som liten att morsan fick gå runt sjunga socialdemokratiska kampvisor för att få mig lugn. Tack och lov för Internationalen säger jag bara!