Alla bönder har en tacolista, eller hur? Vi har det i alla fall. Och speciella öronmärken till de som hamnar på den. Kanske låter det lite makabert men det handlar som vanligt om djurvälfärd och hållbar köttproduktion. På tacolistan hamnar djur som behöver extra tillsyn och som mest troligt blir köttfärs eller något annat gott här hemma istället för att gå hela vägen till slakteri och butik.  

Alla djur kan inte vara perfekta och det kräver vi inte heller. Vem är helt utan skavanker liksom? Däremot måste alla djur må bra och därför har vi tacomärken till de som av någon anledning är känsligare och har sämre tillväxt. Det kan till exempel vara kalvar som varit sjuka som små eller som misstänks ha fått en dålig råmjölksstart.

Ett typiskt tacoscenario ser ut såhär. En liten kalv som köpts in får diarré av någon anledning och vårdas för det men blir inte bra så fort som man önskar. Därefter kommer en lunginflammation, vilket är vanligt om man inte snabbt får bukt med dåliga magar. Den får behandling och resultatet blir gott och man tror att faran är över. Tills den blir kortandad och hostig igen och man får sätta in behandling nummer två. Släng in någon fler dag med instabil mage och man har ett solklart tacoläge. En sådan kalv tappar tillväxt direkt. Den är känslig och kan i enstaka fall komma igen men har alltid ett försämrat utgångsläge, även när lungorna frisknat till. Om den inte blir sjuk igen, vilket då innebär avlivning, kommer den att växa sämre och tvingas byta grupp ofta när andra drar ifrån tillväxtmässigt. Inte så kul med andra ord.

Vi sätter ett tacomärke i örat på dessa djur så de inte ska glömmas bort. Dels behöver man ha extra koll på dem och dels är de en riktigt dålig affär. Enda sättet att ha en hållbar och lönsam köttproduktion är att ha djur som mår bra och växer som de ska. Alltid. Därför är tacokalvarna ett grus i maskineriet som jag inte ens vill räkna på. De tar längre tid att föda upp, har känsligare hälsa och är sämre rustade att möta väderomslag, förflyttningar, bakterier och virus. Det betyder att de kan falla ur och behöva tas bort längre fram, när man kostat på dem en massa foder, arbete och utrymme.

När vi märkt upp de här djuren får vi automatiskt en bra överblick på dem. Vi håller koll och låter dem hänga med precis som vanligt så länge de mår bra och är någorlunda ikapp de andra. Ser man att de jämnåriga drar ifrån eller att de reagerar alltför starkt på något, då hemslaktar vi dem. Detta förutsätter förstås att de är fullt friska vid tillfället. Sjuka djur avlivas såklart och destrueras, (om de inte kan behandlas), men är de friska tycker vi ska komma till nytta även om de inte håller produktionsmålen. Det känns fel att bara rensa undan de som inte hänger med.

Om man har koll på sina tacodjur kan de ha ett riktigt bra liv så länge det är bra. Sedan, om man inte ser en vettig väg framåt, då avslutar man i god tid. Förra veckan slaktade vi ett par tacokalvar eftersom vi såg att de inte klarade värmen så bra och tappade i tillväxt jämfört med sina kamrater. Det var rätt beslut och nu behöver vi inte oroa oss för dem.

På bilderna syns en som fortfarande finns i besättningen. Det är han och en till som har blått märke just nu om jag inte missminner mig.

Någon som känner igen honom? Den ljusa alltså. Det är Råttan. En som inte bryr sig ett skit om att han är på köttfärslistan. Han mår prima och är skitkaxig men pytteliten. Tvillingfödd och vägrar växa. En typisk ekonomisk tacokalv. Han kan gå och äta och ta plats hur länge som helst utan att uppnå slaktmognad och han är lätt att missa om man sorterar djuren efter storlek och glömmer att kolla åldern.

Lite har han växt sen han kom i alla fall. Här var han tre veckor ungefär.

Lill-Råttan har varit med på bloggen förr. HÄR kan man läsa om när han var liten. Det inlägget och bilden här ovanför är från november förra året. Han är alltså över nio månader gammal nu. Äldst men minst i sin grupp. De jämngamla är redan två boxar bort i hangarn medan han är kvar i Stolphallen med de som är yngre.