Undrar om någon minns Livia? Den lilla kvigkalven som föddes ute i snön förra året och inte kunde gå ordentligt? Nu är hon en redig årskviga som förhoppningsvis får en egen kalv om sisådär nio månader. 

Livia fick sitt namn för att hon var så livskraftig. HÄR och HÄR man läsa mer om man vill, om när hon var liten. Hon klarade en kall start när hon föddes ute i hagen och kämpade på imponerande ihärdigt trots att benen inte ens gick att räta ut i början.

Tidigt hade jag en önskan om att spara henne till ko men den planen vacklade rejält under fjolåret. Vi tänkte faktiskt inte avla vidare på någon från 2023 eftersom flera av kvigorna fick en diarrédipp i höstas och inte växte så bra.

Nu har de tagit igen sig ordentligt och rätt som det var såg de riktigt fina ut. Därför är Livia just nu på dejt med Elvis och fem andra i samma grupp är seminerade. Så det kan gå!

Livia kommer att få en blondekorsning om det tar sig (hon är kvarts blonde själv och Elvis är halv) och de andra, fem bazadaisekorsningar är seminerade med ren bazadaise.

Jag känner mig så nöjd och hoppas verkligen att hon blir dräktig. Jag tror på henne och tänker att hon nog har bra gener. En liten fighter redan som nyfödd borde kunna föra vidare en rejäl skopa gott gry till kommande generationer.

Sötaste öronen har hon också. Det vänstra är pyttelitet efter att hon frostskadade det som kalv. Någon av de andra snuttade på det och efter en köldknäpp blev det aldrig sig likt igen.

Men vad gör det? Är man en Livia kan man leva med halva öron!