I serien om försäljningen av Sveaskog och frågorna har turen nu kommit till LRF-organisationen och dess medlemmar. För den som vill få en bredare bild om hela utförsäljfrågan gör man klokt i att läsa tidigare blogginlägg här samt gärna en debatt på Svenska Dagbladet med rubriken ”Dags för landsbygdens största reform på 150 år”.

När jag kollade upp varför ingen ifrågasatt varför staten ska äga produktiv skogsmark visade det sig att frågan var långt ifrån ny. Utförsäljningsfrågan har i omgångar varit uppe för diskussion bland annat i ledningen för LRF. Det är säkert så att kooperationen fann någon anledningar till att inte driva frågan som vägde tyngre än medlemmars möjlighet att utöka sina anläggningstillgångar, bredda sina företag, skapa en livskraftigare landsbygd och landsbygdsföretag, stärka äganderätten genom fler ägare som säger ifrån, möjlighet för att minska urbaniseringen…

Jag kan hålla på ett tag till med olika fördelar med en utförsäljning som är direkt ”medlemsnytta” men lämnar det åt din fantasi. Den enda rationella anledningen jag fått som svar till varför de inte driver frågan om utförsäljningen av Sveaskogs produktiva skogsmark är att det skulle störa råvaruflödet till industrin. Dels tror jag att det är en felaktig slutsats eftersom att Sveaskogs flöde av råvara minskar över tiden och sen är det väl medlemsnytta och inte industrins ärenden organisationen ska syssla med?

Som jag ser det så är anslaget från LRF, genom att låta bli att driva frågan och vara tyst så fort utförsäljning av Sveaskog kommer upp, att de anser att statligt ägande av naturresurser är bättre än att medlemmarna äger tillgångarna. Att det i vågskålen ligger den största landreformen på 150 år, en frihetsreform som bygger på att landsbygden i större utsträckning ska ägas av människorna som bor där därför att det gör hela landsbygden mindre beroende av andras goda vilja. Genom att sälja statliga Sveaskogs markinnehav i mindre marklotter förstärks arbetstillfällen, företagande, självrespekt och samhällsservice på landsbygden. Borde vara klockren fråga att driva.

Nu är bollen i rullning igen och det verka som om ledningen förblir tyst medan medlemmar ute i landet får brottas med att grannskiftet kalhuggs av staten. Att vinsterna hamnar i Stockholm i stället för i Ljungby. Att staten är ett hinder för utvecklingen av ens företag i Bångbro. Att staten köper upp grannens gård till överpriser i Kalix. Att staten odlar granbarkborrar i Bjuv. Att staten som markägare relativiserar äganderätten och så vidare.

Jag hoppas verkligen, för LRFs medlemmar och för landsbygdens utveckling, att någon frihetligt sinnad LRF-pamp i Stockholm mycket snart agerar så att även de driver medlemsfrågan att sälja ut Sveaskog till folket. Ska de sin vana troget kunna utropa en ”arbetsseger” efter försäljningen av Sveaskog är det hög tid att hoppa på tåget.

Nästa gång skriver jag om Sveaskog och Skogsindustrifrågan.