Vetskapen om att en tredjedel av slutprodukten slängs, eldas upp eller spolas ner i ett avlopp är knappast en stämningshöjare när man lyfter hårdpressade småbalar en stekhet junidag eller lammvakar varannan timme i den kalla februarinatten, skriver Karolin A. Johansson i en krönika i ATL.

Den används för att värma hus. Den blir drivmedel för bussar och bilar. Och den säljs till vrakpris dagen efter för att ingen ville ha den när den var färsk.

Att ta hand om överbliven mat börjar äntligen tas på allvar.

Kloka entreprenörer med initiativkraft och klimatperspektiv ser numera möjligheter i det som tidigare betraktades som skräp. Företag som Matsmart, Karma och Rescued, för att bara nämna några exempel, är goda förebilder för hur vi borde se ett högre värde i mat som producerats och är fullt ätbar.

Men. Oavsett hur man vrider och vänder på den kreativa förmågan att ta hand om matsvinnet så skaver det. Rejält.

I en bättre värld borde dessa entreprenörer vara arbetslösa. I en bättre värld hade den genomsnittlige svensken inte slängt 95 kilo mat – varje år. Och i en bättre värld hade inte 690 miljoner människor samtidigt lidit av svält på vår planet.

”95 kilo per år kan väl ändå inte stämma”, tänker du kanske. Och nej, det stämmer inte. Det är bara summan av de kilon som du slänger i ditt hushåll (av vilka du för övrigt spolar ner 26 kilo i avloppet). Till detta ska dessutom adderas ytterligare 1,2 miljoner ton (!) mat som försvinner i ledet mellan butik och konsument.

Enligt Naturvårdsverket summerar detta till stabila 1,3 miljoner ton matavfall. Varje år. Bara i Sverige.

Tyvärr är mönstret detsamma även internationellt. Enligt FNs miljöprogram, UNEP, slänger hushåll, restauranger och affärer ungefär 17 procent av maten de hanterar; sammanlagt blir en tredjedel av all mat som produceras i världen aldrig uppäten.

Vi lantbrukare som ser hela processen – från jord till bord – vet hur mycket tid, energi och engagemang som ligger bakom varje hekto mat innan den landar på tallriken.

Vi kör på våra åkrar med gödselspridare, plogar, harvar, såmaskiner, slåttermaskiner, strängläggare, tröskor och balpressar. Vi tankar, tankar och tankar. Vi lägger oändligt mycket tid för att slutligen få fram hö, ensilage, spannmål, betor eller bönor som antingen blir mat direkt till oss eller till våra djur.

Vetskapen om att en tredjedel av slutprodukten slängs, eldas upp eller spolas ner i ett avlopp är knappast en stämningshöjare när man lyfter hårdpressade småbalar en stekhet junidag eller lammvakar varannan timme i den kalla februarinatten.

Kanske är det just den generella bristen på kunskap om detta hårda arbete som gör att maten hanteras så lättvindigt?

Men matsvinnet är inte bara slöseri med resurser, såväl ekonomiska som miljömässiga, det är också ytterst en etisk fråga.

Vi slösar och slänger, samtidigt som andra svälter och dör för att de inte får i sig tillräckligt mycket näring. När FN samlar världens ledande experter till ett stort Food Summit i september är detta några av utmaningarna som står på agendan. Det är viktigt, nödvändigt och brådskande.

Men matslöseriet är också ett tydligt exempel på att ansvaret för att skapa en mer hållbar planet inte går att delegera till någon annan.

Så, nästa gång du tömmer mjölkförpackningen för datummärkningens skull och inte innehållets kvalitet: skänk en tanke till arbetet som ligger bakom.

Karolin A. Johansson
Lantbrukare och strategisk rådgivare
Tidigare hovmarskalk och chef för H.K.H. Kronprinsessans hovstat

*Krönikan publicerades i ATL den 30 juli 2021. Läs e-tidningen här.