Nyligen arrangerade Israels ambassad i Stockholm ett seminarium om lantbruksteknik. Att mötet hölls digitalt var talande för tiden. Pandemin har inneburit att digitala möten har blivit vardag. Att hantera digital teknik blir också en allt större del av lantbrukarens dag.

En av talarna på seminariet var forskaren och chefen för jordbrukets innovation vid det israeliska jordbruksdepartementet Michal Levy. Hon tecknade bilden av att vi befinner oss i den fjärde agrara revolutionen – ny teknik stöper om lantbruket i en rasande takt. Vi har bara sett början på utvecklingen.

När ny forskning och teknik ständigt utvecklas och förändrar förutsättningarna för lantbruket blir det avgörande för ett lands konkurrenskraft att nya inovationer snabbt når ut till gårdarna. Om banbrytande forskning som kan gynna lantbruket inte lämnar universitetet försvinner en stor del av nyttan med den.

I Sverige är tyvärr just kunskapsöverföringen mellan universiteten och gårdarna bristfällig. Jordbruksverket konstaterade i ett pressmeddelande senast i mars med fokus på svenska djurgårdar:

Flera studier pekar på att animalieproduktionens kunskapsförsörjning är ineffektiv och fragmentiserad. Det behövs en aktör som har ett helhetsperspektiv på kunskapsförsörjningen och som kan se till att kunskaper som tas fram stämmer med behov och förutsättningar ute på gårdarna.

Det Jordbruksverket argumenterar för – att bygga upp en statlig organisation för att lösa problemet att forskare och lantbrukare in talar med varandra – är också en väldigt svensk lösning.

I Sverige skapas organisationer för att lösa problem. Och just att öka kunskapsöverföringen inom animalieproduktionen är ett uppdrag som ser ut att landa på statliga forskningsinstitutet Rise.

Men det finns andra sätt att få forskare och lantbrukare att mötas – det framgick under den israeliska ambassadens seminarium om lantbruksteknik.

I Israel, berättade Michal Levy, arbetar de för att lantbrukarna ska vilja öppna sina gårdar för forskare. Givet de klimatmässiga utmaningar som finns i området framstår dessutom många av de israeliska lantbrukarna som mycket ivriga att ta till sig ny teknik. Det finns vidare en statlig försäkring som ser till att lantbrukare som deltar i forskningsprojekt får ersättning om det uppstår skördeförluster på grund av projektet.

På en fråga från en svensk i den digitala seminariepubliken om det även finns nackdelar med att forskarna ska jobba direkt med lantbrukarna blev svaret att det i stort bara är fördelar. Genom att de israeliska forskarna testar sina inovationer på, så att säga, vanliga gårdar och träffar aktiva lantbrukare så blir resultatet bättre.

De nya produkter eller tjänster som forskarna tar fram på gårdarna blir mer anpassade för lantbrukets behov när försöken görs på vanliga gårdar. Dessutom är det enklare att sälja in de nya inovationerna till fler gårdar när personerna som har forskat fram dem vet vad lantbrukarna efterfrågar och hur deras vardag ser ut.

Sverige bör inspireras av Israel. I stället för att bygga upp statliga organisationer som ska tala om för forskarna hur lantbruket fungerar just nu och tala om för lantbrukare vad forskarna gör så behöver de två grupperna mötas mer.

Hur ska det då gå till? Hur ska svenska forskare och lantbrukare mötas? Ja, det låter som grunden till ännu en utredning.

Men i stället för att utse en statlig utredare som troligen kommer att föreslå bildandet av en ny organisation som hanterar situationen så kanske problemet ska försöka lösas direkt. Här är ett förslag på lösning:

Ge landshövdingarna i uppdrag att få forskare och lantbrukare i ett område att mötas. Sätt som krav från uppdragsgivaren – regeringen – att varje län ska få till säg tio forskningsprojekt på tio olika privatägda gårdar. Det praktiska får landshövdingarna sedan lösa. Ta sedan inspiration av Israel och ge en statliga garanti att lantbrukarna som deltar i projekten inte ska lida någon förlust om forskningsprojektet på något sätt går fel och kanske minskar skördarna. Det vore att skrapa en grodgrund för inovation.

Edvard Hollertz