I Finland har vi haft motsvarande förordning om ursprungsmärkning av kött i restauranger, storkök och andra matinrättningar sedan maj 2019, skriver Tom Forsman i en krönika.

När du sitter på restaurangen med menyn i handen ska du kunna läsa varifrån köttet till biffen kommer.

Att detta inte är en självklarhet i en tid med allt mer medvetna konsumenter är egentligen märkligt. I stället är det snarare ett undantag.

Nu har som bekant Livsmedelsverket i Sverige lämnat ett förslag till regeringen om saken.

I Finland har vi haft motsvarande förordning om ursprungsmärkning av kött i restauranger, storkök och andra matinrättningar sedan maj 2019.

Finland och Frankrike var då föregångare inom EU, som ska godkänna nationella förordningar men inte lyckats åstadkomma gemensam lagstiftning på grund av minst sagt svalt intresse hos vissa länder.

Den finländska förordningen gäller nöt-, fläsk-, fågel-, får- och getkött, inklusive färs. Däremot inte så kallade köttberedningar. Om krogen köpt en färdigt tillagad pannbiff eller korv och värmt den i mikron behöver ursprungsland inte anges. Detta något egendomliga undantag gäller uppenbarligen också i det svenska förslaget.

Till skillnad från i Sverige togs förordningen rätt väl emot av restaurangbranschen i Finland. Å andra sidan var branschen då inte plågad av någon pandemi.

En opinionsundersökning visade att 80 procent av finländarna ville ha ursprungsmärkning av kött i restauranger. Alltså exakt samma resultat som den svenska konsumentundersökning som gjorts.

I principiell mening och med stöd av 80 procent av kunderna borde detta inte vara någon märkvärdig fråga för en restaurang.

En krögare ska väl kunna varudeklarera en svensk entrecôte med samma självklarhet som ett tillhörande spanskt vin, en tysk lager – eller varför inte ett glas hederlig svensk mellanmjölk.

Och eftersom en servering redan i dag enligt branschens policy ska kunna informera muntligt om ursprungsland, borde det inte vara hela världen att skriva in det i menyn. Kan man tycka.

Enligt förslaget från Livsmedelsverket ska ursprungsinformationen kunna lämnas skriftligt eller muntligt. Att det skulle vara förknippat med oöverstiglig byråkrati låter som ett ganska ihåligt argument.

I Finland kan man väl i stora drag konstatera att det inte hörts mycket om frågan sedan införandet 2019. Och – här på helt ovetenskaplig empirisk grund – att det nog fuskas en hel del ute bland matinrättningarna. Det beror förmodligen på att övervakningen från myndigheternas sida inte precis är ivrig på just denna punkt. Något som Sverige har chans att göra bättre.

För både konsumenter och producenter är ursprungsmärkning i varje fall något att glädjas över.

Finland och Sverige har troligen världens mest välskötta och, i såväl fysisk som psykisk mening, välmående djur i köttproduktion. Möjligheten att välja detta kött på tallriken ska rimligtvis ligga hos konsumenten.

Ett annat och allt viktigare argument är klimatet. Det är stor skillnad i klimatavtryck mellan en svensk eller finländsk biff och en brasiliansk. Det kunde också lantbruket och livsmedelsindustrin bli ännu bättre på att kommunicera till konsumenterna.

I grunden är det en fråga om valfrihet. Och då inte av det gamla vanliga ideologiska slaget, utan en valfrihet som det borde vara ganska svårt att hitta argument emot.

Tom Forsman
Jordbruksreporter, Vasabladet

*Krönikan publicerades i ATL den 16 juli 2021. Läs e-tidningen här.