Jo, det går visst att upphandla svensk mat

25 april, 2017

Frågan om offentliga livsmedelsupphandlingar är ständigt aktuell. Inte minst nu när en kommun i Norrbotten valt att servera polsk köttfärs i skolorna.

Myter om att det är i det närmaste omöjligt att köpa in svensk och närproducerad mat avlöser varandra och jag bestämde mig för att ta reda på fakta.

En person som vet exakt vad som gäller är Karin Lidén, kostchef i Kramfors kommun sedan 17 år tillbaka.

Karin har under lång tid arbetat hårt med att styra livsmedelsupphandlingarna för att kunna köpa in så mycket svensk och lokalproducerad mat som möjligt. Och hon har lyckats.

– Idag är 98,5 procent av allt nötkött, fläskkött och kyckling som vi serverar svenskt, berättar hon stolt!

När jag frågar hur hon gjort säger hon att det handlar om vilja och arbete. Och omtanke.

– Vi vill att det ska bli rätt och att kvaliteten ska vara hög. Det är oerhört mycket jobb men det är väldigt viktigt, betonar hon.

Tvärt om vad många tror är det inte alls omöjligt att ställa krav i upphandlingarna. De som arbetar med detta utgår från Upphandlingsmyndighetens kriterier. Med dem kan man specificera det man vill köpa utifrån krav på exempelvis antibiotikaanvändning, hormoner och på vilket sätt maten är producerad.
Man får inte uppge att maten ska vara svensk men eftersom utländsk mat oftast inte lever upp till svenska krav kan problemet lösas per automatik.

Arbetet med svensk och lokal mat inom kommunen har varit en krävande process under många år. Men Karin Lidén poängterar åter igen att det inte är omöjligt.

– Långt ifrån! De som säger så kan prata med mig, säger hon.
– Det är kommunerna själva som bestämmer vad som ska köpas och hur stor del av de kommunala kökens budget som ska läggas på livsmedel.

I Kramfors kommun går en förhållandevis stor del av pengarna till mat och Karin Lidén tycker att det är rätt.
Hon menar att man får så mycket på köpet om man satsar på svenskt och lokalt. Skattepengar stannar i området, människor kan bo och producera mat i kommunen och området blir levande. Skolorna fylls på med barn och det skapas nya jobb när man satsar på ett nära samarbete mellan kommunen och ortens producenter.

Jag frågar om det stämmer att det kan vara svårt att köpa livsmedel av mindre aktörer som bara kan leverera en eller ett fåtal varor, exempelvis bara kött eller potatis? Karin säger att det inte alls behöver vara ett problem. Kommunens upphandlare kan välja att dela upp det som ska köpas i ”varukorgar” med enbart ett eller några olika livsmedel. Mängden är inte heller avgörande.
Kramfors kommun har till exempel ett samarbete med ett andelsjordbruk i trakten som förser några av de kommunala verksamheterna med grönsaker. Och i framtiden vill Karin ha en liknande lösning för nötkött.

En annan unik satsning är att Kramfors Kommun har ställt krav på sina grossister gällande värdegrund. De har värderat företagens arbete med jämställdhet, hållbarhet och samarbete med lokala producenter och på så sätt kunnat styra vem som får leverera och vilka varor.

Jag frågar Karin vad som händer härnäst? Vad blir nästa steg nu när det går så bra med upphandlingarna?

Karin berättar att hon vill att skolorna tar ett ordentligt krafttag när det gäller maten.

– Skolledningen måste förstå vilken otrolig betydelse maten har och börja använda den i undervisningen, säger hon. Skolmaten måste få högre status, inte minst med tanke på att den är det enda lagade mål mat som vissa elever äter på hela dagen.

Karin Lidén har fyrtio år som chef bakom sig och har även varit ordförande i branschorganisationen Kost och näring. Där finns hjälpmedel som livsmedelsupphandlare runt om i landet kan ta del och Karin delar gärna med sig av sin kunskap.

För en tid sedan tilldelades hon Årets Miljöpris av landstinget i Västernorrland och hon är också engagerad i Slowfoodrörelsen.

Även privat är hon aktiv. Både i föreningslivet och bland barn och barnbarn. I augusti går hon i pension och håller som bäst på att introducera sin efterträdare på arbetsplatsen.

 

Handfasta råd från Karin om kommunal livsmedelsupphandling:

  • Man måste ställa krav. Man måste våga bråka om det behövs och se till att det blir konsekvenser för grossister som levererar felaktiga varor. Till exempel kan man skriva in i vissa ”viten” i avtalen.
  • Det måste bli enklare för mindre producenter att svara på upphandlingar. Idag är det nätbaserade systemet som används alldeles för komplicerat och byråkratiskt.
  • Fysiska hinder för logistik måste överbryggas. Transporter och omlastningscentraler måste finnas.
När man behöver det som mest
Hur man gör för att bli kött i förtid