När man behöver det som mest

26 april, 2017

Just nu, just i kväll driver de mig till vansinne de här ungarna. De cirkulerar varv på varv i huset, det ska ätas flingor och smörjas in händer. Ingen kommer i säng och trafiken upp och ner för trappan tycks aldrig ta slut. Och karln här då..! Han är den snälle som svarar på alla tusen frågor och vägrar inse att de MANIPULERAR oss! Herregud, de ställer väl inte frågor om filmer, världsläget, pantflaskor och nöjesfält för att de vill ha svar! De vill ju bara förhala det här med sänggåendet!

Jag är den som försöker vara lite hård och ta föräldraansvar. Men är det någon som förstår det?! Nej jag är tydligen bara allmänt ond!

Jag tog på mig Peltorkåporna här i soffan nyss. Och visade med en armrörelse hur jag stängde in mig i en imaginär glaskupa. Det fungerar ibland. En stund i alla fall. Man hinner andas lite.

Om ett tag sover de trots allt. Då kan man gå och titta på dem där de ligger och plötsligt känns det annorlunda. Man mjuknar igen som den blödiga lilla amöba man är. Man inser hur fina och snälla de är. Och att de kan vara väldigt bra att ha. Som när de kommer ut med fika helt spontant när man behöver det som allra mest.

 

Älskade ungar

 

 

En hälsning från Maria Montazami!
Jo, det går visst att upphandla svensk mat