Idag är det visst Pingstafton. Jag hade missat det lite. Eller helt.
Det är alltså hänryckningens tid och när jag hör hänryckning tänker jag på saker som lyckligt springande genom grönskande skog, jublande vettlösa skratt och vild, ohämmad åtrå.

Själv målar jag huset. Upplever inte att jag är så jättehänryckt.

Särskilt o-hänryckt blir man när det inte ens syns att man har gjort något! Var är belöningen? Hur ska en prestationsknarkare få ut något av det här!?

Det är någon sorts grundfärg jag målar med och det blir noll skillnad. Jag har målat ena sidan, den med dörren och skrotet framför, och den ser bevisligen likadan ut som de övriga!

Men det  är ett bra jobb det här med målning. Även om det tar tid och är ganska tråkigt. Jag behöver sådant här. Ett arbete där man inte behöver tänka så mycket men som ändå är något annat än de vanliga gårdssysslorna.
Jag brukar känna mig lite starkare och på något vis renad efter ett tag. Själsligt. Kroppen får jobba och tankarna får vandra iväg bäst de vill. Jag behöver det nu. Jag behöver all extra styrka jag kan få.

För övrigt har sådden börjar komma upp.  När man ser det blir man allt lite hänryckt ändå! Bondesjälen tar några små danssteg och det är en ära och en fröjd att få leva på jorden.