3: Vårt livsfarliga yrke

4 december, 2018

Bondebloggens julkalender: ”Visste du detta om svenskt lantbruk?”

Lantbruket skapar många jobb ute i samhället men själva kåren sysselsätter bara någon enstaka procent av Sveriges befolkning.
Därför är det beklämmande att det är landets näst dödligaste yrke. Helt otroligt. Men samtidigt kanske inte så konstigt.

Många har nog hört om det här i dagarna. Alla stora tidningar har rapporterat om vilka yrken som står för de flesta olyckorna i Sverige. Högst dödlighet finns bland lastbilschaufförer. Därefter kommer lantbrukare och efter oss skogsarbetare.

Arbetsmiljöverket visar att 56 personer har dött i lantbruket sedan 2008. Det är tre färre än de 59 lastbilschaufförer som omkommit under samma tid. Inom skogen har 23 personer förolyckats på jobbet.

Varje gång en dödsolycka inträffar är det förstås extremt tragiskt. Oavsett vad personen jobbar med. Ingen ska behöva dö på sin arbetsplats. Det är helt enkelt oacceptabelt.

Men vad är det som gör lantbruket så farligt? Hur kan det komma sig att antalet döda i lantbruket är nästan lika många som inom lastbilsföraryrket? Med tanke på hur pass få bönder det finns jämfört med antalet lastbilschaufförer?

Enligt Arbetsmiljöverkets statistik är det maskiner, djur och fall som orsakar dödsolyckorna. Och det låter väl rimligt att det skulle vara så. Det är ett farligt jobb. Men bakom de tydliga riskfaktorerna ligger en hel del annat också. Det handlar om arbetssätt, traditioner, kulturer och lönsamhet.

Lantbruket är en bransch som har utvecklats enormt över tid. Bara under mina år som heltidsbonde har förändringarna varit omfattande. Mycket är bättre nu och företagen har blivit större och drivs mer proffessionellt. Man har högre krav på normala arbetstider, man har anställda som måste skyddas och man kommer närmare och närmare en ”vanlig” arbetsplats.

Förr var det vanligare att barn och äldre arbetade mycket i lantbruket. Personer som varken hade fysisk styrka eller kompetens nog för sina sysslor. Eller samma ork och smidighet som i yngre år.

Ensamarbete var också vanligare förr men förekommer fortfarande i väldigt stor utsträckning. De flesta  lantbrukare är småföretagare, nästan alla, och vissa arbetar helt själva största delen av tiden. Förutom att jobba ensam kommer ansvarsbiten in som en riskfaktor. Att ha ensamt ansvar för ett företag med djur innebär att man inte kan lämna över, släcka lampan eller sluta jobba förrän allt är klart. Jag tror absolut att stress och trötthet ligger bakom de allra flesta olyckorna. Man jobbar för mycket under vissa perioder, genar i kurvorna, fuskar med säkerheten och ”ska bara”. Det i kombination med stora maskiner och levande djur är förenat med livsfara. Bevisligen.

Det här är inte ett inlägg där jag vill skryta om hur vi lantbrukare blöder och dör för att producera mat till befolkningen. Det är ett inlägg om fakta och utveckling. Om att se de risker som finns och arbeta aktivt för att minimera dem.

Många av oss måste bli bättre på säkerhetstänk. Vi måste ha som mål att våra företag ska gå så pass bra att vi inte behöver jobba dygnet runt. Och en sak till. Vi måste ha politiker och konsumenter som värnar om landsbygd och småföretagande. Så vår bransch får växa och bli livskraftig och lönsam! Det tror jag minskar olyckor.

 

 

4: Vad är det vi säger?
2: Pojk-kossor och ko-bebisar?