När man befinner sig trettio mil hemifrån finns det vissa samtal man absolut inte vill ha. Den här gången gick det bra och man får försöka att inte tänka en massa ”tänk om” nu i efterhand. För då kan man nästan inte andas. Detta hade kunnat sluta i total katastrof. Tack och lov räckte det med dramatik och en utbränd traktor. Och en blixtutryckning. 

Jag stod på läktaren under brottningstävlingen i Umeå och Danne var nere vid mattorna och tittade på en pågående match.  Telefonen ringde och det var Linda. Hon ropade i luren:

– Fiaten brinner!

Den lilla traktorn som vi drar balfräsen med hade plötsligt stått i lågor när Linda kommit ut från kalvlagårn. Helt spontant. Hon hade kört den tidigare men nu hade den stått stilla längs en vägg ett bra tag.

På andra sidan väggen fanns 32 halvstora tjurar och i anslutning till samma byggnad hela vårt spannmålslager och ett av kalvstallen.

Linda tömde en brandsläckare rakt in i motorutrymmet där elden härjade. Det hjälpte inte. Då började hon köra vatten med hjullastaren i stället, skopa efter skopa medan jag ringde min bror som bor i närheten.
Samtalet blev kort.

– Hej, är du hemma?
– Ja.
– Kan du kasta dig i bilen och åka hem till mig? Traktorn brinner och Linda är ensam..
– Ja, jag åker. Hejdå.

Inga följdfrågor, ingen panik, bara snabbt agerande. Inom bara några minuter var både han och min pappa uppe på gården med tre brandsläckare. Jag hade ringt upp Linda igen och var kvar i telefon tills de kom dit.

Sedan vet jag faktiskt inte riktigt hur det gick till mer än att de fick stopp på branden. Men det hade inte varit helt lätt. Det flammade upp igen så fort en brandsläckare var tömd men om jag fattade allt rätt så lyckades de stoppa dieseltillförseln. Först då stillades lågorna.

Såhär ser den ut nu efteråt.
Det ser kanske inte så farligt ut men jag kan lova att det inte var någon snäll liten lägereld. Halva gårn hade kunnat brinna ner om ingen hade sett när det hände.

Halmresterna är från vattnet som Linda öste på. Regnvatten och gödsel.

Positivt i den här historien är att det var vår minsta, äldsta och skruttigaste traktor som brann upp. Inga byggnader skadades och tack och lov inga djur. Och viktigast av allt, inga människor. Jag vågar knappt tänka på vad som hade kunnat hända om den hade fattat eld på natten när ingen var där. Eller om den hade stått parkerad inne i en byggnad. Jag är också glad att Linda var så rådig och duktig. Man vet inte hur man reagerar på en eldsvåda förrän man står inför den och hon hade ju kunnat drabbas av fullständig panik och handligsförlamning. Men icke. Hon gjorde allt rätt.

Nu letar vi efter en ersättartraktor till en billig peng. Halmar för tillfället med Deutzen men den känns lite överkvalificerad för uppdraget och behövs såklart till annat.

Hoppas att bränder inte är som punkteringar och kommer i flock. Vill INTE ha mer av den här varan!