Först i tisdags kördes skärbordet in i maskinhallen men tröskningen har varit klar ett bra tag nu. Spannmålsvagnar, tröskdamm och syra känns rätt avlägset när det plötsligt har blivit kallt och nästan vintrigt här.

Det känns fint att allt är under tak till nästa år och vi ser tillbaka på en skörd som inte var rekordartad men som avlöpte rätt smidigt ändå. Mellan regnskurarna.

Eftersom jag har fått några frågor om hur årets spannmålsskörd egentligen blev så kommer här en liten sammanfattning. Danne som är gårdens spannmålsguru låter hälsa att han inte vet exakt avkastning i ton per hektar men att det det var en rätt normal skörd mängdmässigt.

De första 20 hektaren tröskades i slutet av augusti. Det var 6-radskorn hos Junigård och vattenhalterna låg på fina 15-16 %. Den skörden höll som bäst på att köras hem och packas i korv när jag kom hem från Afrika.

Efter det var det uppehåll på grund av regn i nära tre veckor. Jag trodde inte att det skulle bli något mer för det kändes alldeles hopplöst vareviga dag. Men till sist kom vi igång igen och då var det dags för Birsta, också omkring 20 hektar. Där varierade vattenhalten mellan 16-20%.

Vi fick ytterligare ett kortare uppehåll innan tröskan kunde fortsätta att jobba sig hemåt men steg för steg mellan skurarna skördades sedan resten. Det blev inga långa stopp mellan varven men vi hade ett ganska irriterande varannandagsväder under hela perioden. Dessutom havererade Lexias vattenpump precis när det var färdigtröskat i Gårdtjärn vilket medförde ett kortare stillestånd.

Bit för bit tröskades det sista här hemmavid och några dagar in i oktober var allt klart.

Det krångligaste var 11 hektar korn med insådd som lade sig ner. Mycket svårtröskat och Dannes kommentar till det är kort och gott:
– Booooring!!!!
Men det blev i alla fall tröskat. Det enda vi fick slå var fyra hektar liggsäd som vi gjorde strö av direkt.

Det sämsta när det gäller årets spannmål var trettio hektar helsäd som skulle balas men som till slut fick kasseras. Regnet kom när det var slaget och ville inte dra sig tillbaka. Mycket sorgligt att inte kunna ta tillvara grödorna men någon gång ska ju vara den första. Vi har aldrig tidigare kasserat balar (mer än någon enstaka som möglat under lagringen) på de över tjugo år vi varit verksamma. Antar att det är ett sådant där surt äpple som man någon gång måste bita i.

Rent allmänt var 2019 ett okej spannmålsår. Vi odlar tvåradigt korn på vår egen mark och det ger bra avkastning och långt strå. Det 6-radiga mognar fortare men brukar ge lite mindre mängd. Vi syrar i stort sett all spannmål i planlager men testade som sagt även korvpackning i år vilket fungerade riktigt bra.

Halmen var också bra. Bäst i början förstås, medan dagarna var längre och innan luften blev så höstfuktig.

Nu känns det verkligen avlägset trots att det bara var en månad sedan sista lasset kom hem. Men det är redan dags att fundera på nästa års odling och planera för inköp av utsäde och gödning. Naturens gång liksom. Alltid börja om och prova igen. Få en ny chans. Nytt liv i marken. Men först ska det det vara vinter. Länge.