Det är inte kul men nu är det som det är. Man får försöka göra det bästa av situationen och hitta tillbaka sakta men säkert. Jag antar att det blir två steg framåt och ett tillbaka nu i början men det får ta den tid det tar. Man måste vara rädda om varandra. Det blev…
Jag känner mig så glad just nu för vi har äntligen kommit igång med tröskningen igen! Det är som att hela tillvaron plötsligt blev ljusare och det känns inte alls lika jobbigt att det är höst längre. Det regnar nästan varje dag nu. Stora och små skurar hela tiden men nu höll det uppe tillräckligt…
Det känns som att jag var borta längre än en vecka för när jag kom hem från Afrika hade det hänt så mycket här. En ny Palmsevagn stod på gården, ett lass tjurar hade gått till slakt, tröskningen var igång, Kjells korvpackare jobbade för fullt och Linda skötte den dagliga ruljansen med allt vad det…
Som vanligt den här tiden på året degraderas jag från Nyäters första dam till något av en panelhöna. Maken ser mig knappt om jag så går förbi i bikini och han hör bara hennes, den andras, ljuva stämma. Med andra ord är det trösktider på gång nu och Lexia har fått komma ut ur maskinhallen….
När halmen är fin blir man lite extra glad. Såhär ser det ut med strö från Junigård i Njurunda. Strömedel är en bristvara i år. Liksom foder. Man strör med det som finns tillgängligt och för vår del rör det sig om halm, hö, torv, spån och sand. Man får snåla lite om det går…
Gråta över spilld mjölk har man ju hört talas om men nu har jag gråtit över krossat korn. Det kan ha att göra med att jag är aningen överarbetad och undervilad. Eller att jag gäckas av kvinnliga hormoner just nu. Troligen är det en kombination men det kom i alla fall några tårar i förmiddags. Vi har haft…
Inga jubel, ingen skördetårta men nu är det i alla fall färdigtröskat. Blött och besvärligt och en massa spill. Stackars tröskan Lexia börjar nog undra var hon har hamnat egentligen. Och vad man egentligen ska behöva stå ut med i ett kärleksförhållande. Jag åkte med en stund som moraliskt stöd. Och så hade jag ju…
Jag ber om ursäkt för den bloggtorka som råder här inne. Men den kanske kan fungera som någon sorts kompensation för allt annat som är blött nuförtiden. De senaste dagarna har vi haft uppehållsväder. Med undantag för någon enstaka regnskvätt. Vi har tröskat det mesta och även fått in lite halm så vi ska verkligen inte…
Nu i trösktider är jag mest hemma och sköter det löpande jobbet med djuren. Som vanligt med andra ord. Men ibland ska det flyttas vagnar och köras hem spannmål. Då kan det hända att jag får lite traktortid utanför gården. Här är jag ute längs Storbrännavägen i pappas Valtra. Det var så höstvackert längs vägen…
Pappa är kär, sa dottern… Ja, min man har gått och blivit kär. Eller i alla fall förälskad. Upp över öron och kepskant och flint och allting. Jag ser det när han tittar på henne. När de är tillsammans. Jag tror att han redan har börjat älska henne. Fast det skulle han nog inte våga…